Har poliser känslor?

För många år sedan hade jag storytellinguppdrag på Polishögskolan. De hade en case-metodik där de spelade upp och diskuterade arbetet utifrån verkliga händelser. Jag sökte, fann och skördade berättelser om polisens vardag.

På senare tid har det tidvis varit diskussioner i gammelmedia om polisens twittrande och facebookande. En del menar då att ”vi behöver inte polisers känslor”, menar Kerstin Weigl i Aftonbladet och Csaba Bene Perlenberg i Dagens Nyheter ifrågasätter polisberättandet under rubriken: ”Gråtande poliser löser inga brott.”

Polisen i Lund kunde på sin facebooksida berätta om den ensamkommande flyktingpojken som försökt begå självmord: ”Nu står jag upp i ambulansen, lutar mig över dig och trycker ned dig på båren i ett försök att få dig att förbli stilla. En svettdroppe faller från min panna och träffar dig på högerkinden.”

Jag kan inte se att denna typ av emotionell kommunikation skulle vara dålig. Det är klart att polisen har känslor som alla andra. Jag tror det ökar förståelsen och påverkar rekryteringen av en poliskår som behöver vara inkännande samtidigt som den förvaltar sitt våldsmonopol.

Som det här exemplet från polisen på Södermalm.

Kroppsspråket överskattat

Jag försläste för några år sedan med den kanske främste av alla inom Corporate Storytellervärlden, Steve Denning. Han stod lite blyg och försagd och nämnde att hans fru tyckte att det var konstigt att han fick så mycket uppmärksamhet för sin storytellingverksamhet, han som var sååå tråkig.

Trots att han inte var någon stor performer vad det gäller kroppsspråket så satt hans budskap direkt. Det han sa glömmer ingen trots hans nedfällda blick och lite vilsna händer och fötter.

Det där är något jag alltid under alla mina år har betonat. Det är viktigare vad du säger än hur du framför det. Om du tror på din story så märks det även om du drar dig i örat eller flackar med blicken.

Alla kan berätta. Då känns det lite märkligt när myten om kroppsspråket kommer, typ: 55 procent är kroppsspråket och 38 procent är rösten. Återstår alltså 7 procent till budskapet, dvs vad du säger. Det är förstås rent nonsens.

Detta anser också mannen som blivit gisslantagen och missförstådd och fått bära hundhuvudet för denna myt, socialpsykolgen Albert Mehrabian som för snart 50 år sedan skrev om non verbal communication.

Mehrabian är själv irriterad över den väg hans rön har tagit:

” I am obviously uncomfortable about misquotes of my work. From the very beginning I have tried to give people the correct limitations of my findings. Unfortunately the field of self-styled ’corporate image consultants’ or ’leadership consultants’ has numerous practitioners with very little psychological expertise. ”

Kvinnor berättar

Jag hade i omgångar uppdraget av Tillväxtverket att arbeta med Storytelling för det så kallade Ambassadörsnätverket ( ambassadorer.se ). Jag träffade över 500 kvinnor som engagerat sig i nätverket och jag skördade berättelser med och om dem. Det var Maud Olofsson som möjliggjorde detta entreprenörsnätverk som ville stimulera kvinnor att starta företag. Det är nämligen bara knappt tre av tio företagare som är kvinnor. Maud Olofsson anser att det där borde finnas en potential att få fler kvinnor att satsa på företagande och att det därför behövs kvinnor som entreprenörsförebilder.

Konsten är att finna och skörda de händelsebaserade berättelserna. Vad var det som hände, frågade jag bland annat Camilla Aspelin. Då svarade hon så här:

Här finns fler filmer från detta stora händelsebaserade storytellingprojekt.

Berättarkapitalet bygger långsiktig överlevnad

Årligen dör språk och kulturer på vår planet. Då försvinner också dessa kulturers berättarkapital, alltså deras stories. Detta gäller faktiskt också när det gäller företag och organisationer som går i konkurs eller läggs ned.

Företag och organisationer är också kulturer med uppdrag, befolkade av berättande människor. En del av överlevnaden och framgången bygger på de egna berättelserna. Bästa storyn vinner ju, som bekant.

Berättandet är ett livselixir för organisationer. Utan berättelser blir det svårare att rekrytera, utveckla, sälja och motivera varför man finns. Detta är en grundsyn som Corporate Storytellingarbetet står stadigt i. Frågan blir sedan.

Vilka berättelser har vi, vilka behöver vi och hur ska vi finna, skörda och använda dem?

Metoder kring detta är vad Storytellers håller på med.

Nobelpriset till storytelling

Svetlana Aleksijevitj fick årets nobelpris i litteratur. Det är intressant eftersom hennes böcker handlar om händelsebaserat berättande hämtad direkt från verkligheten. Vad var det som hände, undrar hon? Hur kändes det? Hur bygger det bilden av, i hennes fall, den sovjetiska och den postsovjetiska människan. Storytelling in and about organizations helt enkelt.

Berättelser i och om Svenska Kyrkan

Jag har haft flera uppdrag för Svenska Kyrkan. Den är en medlemsorganisation men tappar många medlemmar varje år. Här behövs därför berättelser om meningen med att kyrkan finns idag. En präst jag känner påminner om att högmässan på söndag klockan elva förstås bara är en mycket liten del av kyrkans arbete. Ändå är det den som vid sidan av dop, bröllop och begravning är vår vanligaste association när det blir tal om kyrkan.

Berättelsen i nya testamentet om Jesus är, som någon sa, the greatest story ever told. Lite lekfullt kan man säga att det är Svenska Kyrkans bidrag till upplevelseindustrin. Berättelserna om Jesus har giltighet och relevans än idag för den moderna människan om man tolkar dem som exempel på mänskliga möten. Jesusberättelserna är menade att visa kristna värderingar uttryckta i hans handlingar. Alltså Storytelling i och om organisationer.

Så vad gör de, kyrkofolket? Vid sidan av gudstjänsten? Vad händer på kyrkogården och i möten mellan folket och diakonerna? Hur ser vardagen i församlingen och bygden ut? Varför är jourhavande präst så efterfrågad?

Det är sådant vi arbetar med när jag anlitas av Svenska Kyrkan. Om dessa händelsebaserade berättelser som vi skördar användes mer i kyrkans marknadsföring skulle medlemstappet minska och därmed intäkterna öka. Dessutom skulle Svenska Kyrkan få en repertoar av samtidsberättelser att modernisera sig med.

Bästa storyn vinner slaget om framtiden!

Människan har alltid berättat för att förstå var hon kommer ifrån, var hon befinner sig och vart hon är på väg. Det gäller såväl indianerna i Amazonas, som nomaderna på Afrikas horn och bondebefolkningen under 1800-talet vid Siljan i Dalarna.

Men det gäller lika klart idag Volvoiterna på Volvo och Ikeanerna på Ikea. Stora Ensofolket på pappersbruken och förskoleflocken på förskolan Blåsippan. Utan berättelser finns de inte.

Genom att samla, bygga och använda sanna händelsebaserade berättelser kan organisationer och företag ha lättare att rekrytera, dela erfarenheter, sälja och använda berättelsen som kulturkapital för att bygga en stark företagskultur. Berättelser kan göra framtiden synlig och möjlig och hjälpa oss att bära en gemensam målbild i triben.

För mig är detta sanningar som varje seriös verksamhet bör förhålla sig till. Bästa storyn vinner, påstår jag helt frankt.

Min gäst på måndag kl 17.30?

I samarbete med Transfer håller jag på måndag 21 september kl 17.30 en föreläsning på Globala Gymnasiet, Hornsgatan 93 på Södermalm i Stockholm. Det pågår i 1,5 tim och det finns möjlighet att köpa min bok till förlagspris.

Vill du bli min gäst så bjuder jag dig. Meddela mig i så fall via matts@storytellers.se så meddelar jag Transfer. Hittills är ett 70 tal anmälda men det finns plats för fler.

Läs här inbjudan.

Befolka statistiken

Hans Rosling, professorn i internationell hälsa, gör på sitt sätt statistiken begriplig med klossar och äpplen. Föreläsningarna försöker med statistiken som grund få oss att se hur det egentligen är.

För mig som Corporate Storyteller / Storylistener blir det förstås det envisa tjatandet att man ska leverera en sann berättelse om en människa eller ett mänskligt möte för att begripliggöra siffrorna.Ingen statistik ska, tycker jag, presenteras utan att man befolkar siffrorna med berättelser befolkade av människor.

Kjell Rennesund som arbetat mycket med gränsstatisik i EU-sammanhang berättar här på ett personligt sätt hur han själv via ett mänskligt möte kom fram till denna insikt som fick till följd att han och hans medarbetare alltid lägger med stories.

Att få fram sådana här berättelser går med ett upplägg med inspirationsföreläsning, workshop och skördefest. Berättelserna finns men måste letas upp. Det är det Heijbelmodellen gör.
[wpvideo JsckBdd7]

Vad har du här att göra?

Summan av berättelserna om de människor som är medarbetare och kunder/klienter lägger ett pussel som tillsammans kan sägas bygga och befolka varumärket. Det gäller förstås i allra högsta grad mindre idédrivna organisationer men faktiskt också stora. Jag har, till exempel, för att försöka befolka en EU-struktur, ibland kastat ut frågan: Varför är du här? Är du här frivilligt? Vad var det som hände?

Där kan man säga att de personliga varumärkena lånas in för att befolka det övergripande varumärket. Och faktum är att många har svar på just den frågan: Varför är hen här? Är hen här frivilligt?

När jag håller mina halvdagar enligt Heijbelmodellen med inspirationsföreläsning, workshop och skördefest så kommer alltid en samling av dessa, ofta emotionella personliga berättelserna, som en del av det man kan jobba vidare med.

Sen behövs förstås den stora övergripande berättelsen även om den gärna förstås också befolkas med de personliga varumärkena som russin i kakan. Man får det man frågar efter det är en del av det som är så fantastiskt med storytelling / storylisteningverktyget.