Jag försläste för några år sedan med den kanske främste av alla inom Corporate Storytellervärlden, Steve Denning. Han stod lite blyg och försagd och nämnde att hans fru tyckte att det var konstigt att han fick så mycket uppmärksamhet för sin storytellingverksamhet, han som var sååå tråkig.
Trots att han inte var någon stor performer vad det gäller kroppsspråket så satt hans budskap direkt. Det han sa glömmer ingen trots hans nedfällda blick och lite vilsna händer och fötter.
Det där är något jag alltid under alla mina år har betonat. Det är viktigare vad du säger än hur du framför det. Om du tror på din story så märks det även om du drar dig i örat eller flackar med blicken.
Alla kan berätta. Då känns det lite märkligt när myten om kroppsspråket kommer, typ: 55 procent är kroppsspråket och 38 procent är rösten. Återstår alltså 7 procent till budskapet, dvs vad du säger. Det är förstås rent nonsens.
Detta anser också mannen som blivit gisslantagen och missförstådd och fått bära hundhuvudet för denna myt, socialpsykolgen Albert Mehrabian som för snart 50 år sedan skrev om non verbal communication.
Mehrabian är själv irriterad över den väg hans rön har tagit:
” I am obviously uncomfortable about misquotes of my work. From the very beginning I have tried to give people the correct limitations of my findings. Unfortunately the field of self-styled ’corporate image consultants’ or ’leadership consultants’ has numerous practitioners with very little psychological expertise. ”
