För många år sedan hade jag storytellinguppdrag på Polishögskolan. De hade en case-metodik där de spelade upp och diskuterade arbetet utifrån verkliga händelser. Jag sökte, fann och skördade berättelser om polisens vardag.
På senare tid har det tidvis varit diskussioner i gammelmedia om polisens twittrande och facebookande. En del menar då att ”vi behöver inte polisers känslor”, menar Kerstin Weigl i Aftonbladet och Csaba Bene Perlenberg i Dagens Nyheter ifrågasätter polisberättandet under rubriken: ”Gråtande poliser löser inga brott.”
Polisen i Lund kunde på sin facebooksida berätta om den ensamkommande flyktingpojken som försökt begå självmord: ”Nu står jag upp i ambulansen, lutar mig över dig och trycker ned dig på båren i ett försök att få dig att förbli stilla. En svettdroppe faller från min panna och träffar dig på högerkinden.”
Jag kan inte se att denna typ av emotionell kommunikation skulle vara dålig. Det är klart att polisen har känslor som alla andra. Jag tror det ökar förståelsen och påverkar rekryteringen av en poliskår som behöver vara inkännande samtidigt som den förvaltar sitt våldsmonopol.
Som det här exemplet från polisen på Södermalm.
