Hur hittar man de bästa medarbetarna? Vad ska man säga för att bli synlig och inte bara ge torra beskrivningar om organisationens prestanda och villkor. Svaret är: Storytelling!

Att bygga ett attraktivt arbetsgivarvarumärke, så kallad Employer Branding, innefattar ibland berättelsernas stora betydelse. Jag anlitas då för att söka, finna, skörda och sätta organisationsberättelser i arbete. Det behövs en repertoar av stories som kan bäras av organisationen och framförallt av de enskilda medarbetarna.

Det samma gäller den som söker jobb. Hen behöver stories om sig själv och om varför just hen skulle passa in och göra skillnad i den nya organisationen. Många gånger har jag stöttat jobbsökande med ropet: CV, javisst. Men det är storyn du får jobbet på.

När en ny medarbetare ska introduceras i en organisation anser jag att personen ska välkomnas bland annat med en bukett berättelser. Kanske 5-6 händelsebaserade stories som visar organisationens självbild.

Jag ger chefen rådet att stämma av i ett möte efter en månad för att höra hur det är och hur det går. Den nya medarbetaren ska då också få tillfälle att själv berätta de 5-6 berättelserna fritt på sitt sätt.

Då kan chefen och organisationen också få höra den nyanländas egna berättelser. Fångade med den nyas egna fräscha ögon.

Jag har ända sedan början av 2000-talet ropat: ” Befolka varumärket, verkligheten duger”. Så ropar jag än idag. Det betyder inte att företag och organisationer bara ska vänta på att verkligheten blir redo att låta sig beskrivas.

I Sverige är vi exempelvis bortskämda med Kampradberättelser. Stories om denne märklige man som åstadkommit så mycket med sina hängivna medarbetare. Händelser som han ofta regisserat för att det ska bli berättelser om vad han gjorde och som visar Ikeas kultur och värderingar.

Som när han skulle inviga den ombyggda butiken som han stöttar i sin hembygd. Det var förberett med Sverigeband och allt. Ingvar fick saxen som han förväntades klippa bandet med.

Men inte Kamprad. Han rullade omsorgsfullt ihop bandet, la saxen åt sidan och sa att det vore synd att klippa av ett så fint band. Det kunde man ju återanvända någon gång i stället. Kanske om man startar tillverkning av ostkaka i bygden,eller nåt…

Många ledare jag träffar arbetar inte med sin organisationskultur för de vet inte var och hur de ska starta. Att bygga upp en berättarrepertoar kan vara en god start. Och att regissera sig själv och sin organisation kan då vara ett av flera verktyg.

Storytelling kan bygga framtid och visa riktning även om det som skedde var regisserat.

Att människor berättar är en naturlag. Se dialogen mellan individer, samtal i familjen och berättelser på jobbet. För mig som arbetat med hundratals företag och organisationer är detta en klar utgångspunkt. Organisationer utan röst går ju under.

Jag har arbetat både inom privata näringslivet och i offentliga verksamheter med att finna berättelserna som gör att andra delar av organisationen förstår vad de gör där borta i andra huset eller på andra våningen.

En slags intern marknadsföring alltså.

Corporate Storytelling eller Storytelling i och om organisationer kan användas för att minska dåliga gap och öka medvetenhet och samhörighet för att tillsammans vinna framtid.

Ska då internationella företag betona och värdesätta olikheterna eller ska de arbeta för en och samma företagskultur som står över nationella traditioner och attityder?

Det är förstås olika

Det sätts på sin spets när jag arbetar i EU-sammanhang. Jag kallar de nationella representanterna ”cross-border-people”. För att visa EU-projektet behöver de berättelser som visar att de går över nationella gränser.

När Ikeavaruhusen sprids över världen är det inte frågan om hur de gör i Kina, Tyskland, USA eller Sverige? Frågan blir snarare:

Hur gör en ikean?

Den frågan bygger också berättelser.

Jag påstår att Business Storytelling är emotionell kommunikation. Du siktar inte på att utmana räknehjärnan och faktakontoret hos den som lyssnar. Snarare vill du dela en känsla och beröra. Vid lägerelden.

Du ska inte att lämna en rapport eller redovisa ett mätresultat. Du skall inte läsa högt ur en upp-punktad powerpoint-presentation som ni ser framför er.

Att bli berörd kan innebära att man blir glad, arg, rörd eller överraskad. Den som tar till sig berättelsen kan förhoppningsvis få en kick eller aha-upplevelse av den verkliga händelse du berättar om från er verksamhet.

Människan är 40 gånger mer mottaglig för en sann emotionell story än av faktaredovisning, påstår Harvardforskare. Stories stannar längre än fakta hos människan – ibland livslångt. Det är så vi är designade.

Berättelsen handlar om människor och människan behöver känna in berättelser för att orientera sig och förstå.

För säkerhets skull: Jag vet att siffror, pilar, boxar, diagram och nyckeltal som ryms i faktuell kommunikation också behövs! Lagen kräver till och med årsredovisningar.

Ibland önskar jag att lagen krävde Corporate Storytelling också…

Lyft inte garden och försvara din berättelse. Det behövs inte. Tala bara om en viktig händelse.

Förhåll dig i berättandet som om du talar med en god vän.

När jag började med Business Storytelling för många år sedan saknades det en del ord. Jag fick skapa dem själv. Berättarkapital exempelvis kom jag på för cirka 15 år sedan. Eller Företagsfolklore som passar mig som gammal antropolog och oberoende företagare.

Man kan också kalla det Skördefest när man delar berättelser i den flock som tillsammans vill åstadkomma nyttiga varor och tjänster.

I titeln till boken Storytelling befolkar varumärket säger jag: ”Befolka Varumärket” ett uttryck som jag minns föddes i en diskussion på ett café på Kornshamnstorg i Stockholm.

Jag var då så hjärtinnerlig trött på alla varumärkesplattformar med 4-5 ord och något abstrakt som kallades vision och mission hit och dit. Dessa plattformar uttryckte sig ju som om det inte var människor allt handlade om.

Organisation är ju människor….

Kultur handlar om att odla. Man får både plöja och så innan man kan skörda. Organisationskulturen visar vad vi kan, vad vi vill, var vi kommer i från, var vi är i dag, och vart vi är på väg.

Pilar och boxar visar inte detta. Det är människor som ligger bakom och människor uttrycker sig i berättelser. Detta är en naturlag oavsett om berättelserna delas framför elden i en grotta, vid fikabordet eller på Facebook. Dem ska vi skörda och använda.

När jag blev helt inriktad på Storytelling i och om organisationer för snart 20 år sedan så slog det mig snart att den absolut närmaste organisationen jag själv tillhör är familjen, flocken. Organisation är ju människor och människor bygger relationer och kultur genom att dela berättelser.

Så, parallellt med att undervisa på universitet och högskolor och ta uppdrag från allt fler företag och arbetsorganisationer, så började jag också berätta om mig själv för mina barn som var i rätt praktiska åldrar då.

Jag hade rätt många barn och hade börjat tröttna på att läsa dessa eviga samma sagor ur vårt kulturarv, hur pedagogiska – eller ofta opedagogiska – de än var. Jag somnade ju också ibland mitt i sagan och vaknade till av en besviken barnröst som sa: Men pappa, fortsätt då…

Jag började då istället berätta om när jag, pappa Matts, cyklade omkull, om den gången jag hade snattat, första gången jag blev kär, när Robert puttade omkull skolfröken, hur jag stal en cigarett av mamma, när jag halkade och gled iväg utför en glaciär och så vidare. Sanna berättelser om händelser från mitt liv.

Jag bröt ned det hela till små händelsebaserade berättelser utan för mycket kringsnack, händelser som vi kunde reflektera över. Jag insåg snart att detta byggde relationer och familjekultur. Barnen själva började också berätta allt mer med liknande manér. Det handlade aldrig om långa eleganta ”middagssamtal” utan om små dramatiska händelser som visade något viktigt.

Ibland som småbarnsförälder kan man behöva lite vuxentid och då vill man gärna lägga barnen i rimlig tid. Efter en tid märkte jag att de kunde dra i mig på fredagskvällen och säga ska du inte lägga oss nu och berätta lite – jag vill höra den där om glaciären igen.

Eftersom jag talat sanning så behövde jag inte minnas mina fantasier utan helt enkelt återgå till den verkliga händelse jag berättat om. Visst kunde jag måla med starka färger och bred pensel men det jag sa var hämtat från verkligheten. Alla små stories la ett viktigt pussel.

Jag brukar därför säga att det kan vara bra att träna på barnen och vännerna. Speciellt när jag i mitt arbete möter människor som tror att Corporate Storytelling är nån slags retorisk skådespelarkonst som bara få behärskar. Det är det inte. Vi kan alla berätta eftersom människan är ett berättande djur.

Så här kan man också umgås i privata sociala sammanhang. Men när jag arbetar på uppdrag i arbetslivet så är det nästan högtidligt att känna att jag bidrar till att befolka varumärket och bidrar till organisationsutveckling och effektiv Employer branding.

Det är därför jag berättar mycket av VAD och HUR i min bok Storytelling befolkar varumärket.