När jag blev helt inriktad på Storytelling i och om organisationer för snart 20 år sedan så slog det mig snart att den absolut närmaste organisationen jag själv tillhör är familjen, flocken. Organisation är ju människor och människor bygger relationer och kultur genom att dela berättelser.
Så, parallellt med att undervisa på universitet och högskolor och ta uppdrag från allt fler företag och arbetsorganisationer, så började jag också berätta om mig själv för mina barn som var i rätt praktiska åldrar då.
Jag hade rätt många barn och hade börjat tröttna på att läsa dessa eviga samma sagor ur vårt kulturarv, hur pedagogiska – eller ofta opedagogiska – de än var. Jag somnade ju också ibland mitt i sagan och vaknade till av en besviken barnröst som sa: Men pappa, fortsätt då…
Jag började då istället berätta om när jag, pappa Matts, cyklade omkull, om den gången jag hade snattat, första gången jag blev kär, när Robert puttade omkull skolfröken, hur jag stal en cigarett av mamma, när jag halkade och gled iväg utför en glaciär och så vidare. Sanna berättelser om händelser från mitt liv.
Jag bröt ned det hela till små händelsebaserade berättelser utan för mycket kringsnack, händelser som vi kunde reflektera över. Jag insåg snart att detta byggde relationer och familjekultur. Barnen själva började också berätta allt mer med liknande manér. Det handlade aldrig om långa eleganta ”middagssamtal” utan om små dramatiska händelser som visade något viktigt.
Ibland som småbarnsförälder kan man behöva lite vuxentid och då vill man gärna lägga barnen i rimlig tid. Efter en tid märkte jag att de kunde dra i mig på fredagskvällen och säga ska du inte lägga oss nu och berätta lite – jag vill höra den där om glaciären igen.
Eftersom jag talat sanning så behövde jag inte minnas mina fantasier utan helt enkelt återgå till den verkliga händelse jag berättat om. Visst kunde jag måla med starka färger och bred pensel men det jag sa var hämtat från verkligheten. Alla små stories la ett viktigt pussel.
Jag brukar därför säga att det kan vara bra att träna på barnen och vännerna. Speciellt när jag i mitt arbete möter människor som tror att Corporate Storytelling är nån slags retorisk skådespelarkonst som bara få behärskar. Det är det inte. Vi kan alla berätta eftersom människan är ett berättande djur.
Så här kan man också umgås i privata sociala sammanhang. Men när jag arbetar på uppdrag i arbetslivet så är det nästan högtidligt att känna att jag bidrar till att befolka varumärket och bidrar till organisationsutveckling och effektiv Employer branding.
Det är därför jag berättar mycket av VAD och HUR i min bok Storytelling befolkar varumärket.
