En indianby i Sydamerika eller en nomadiserande samefamilj på Nordkalotten är förstås intressanta att studera. Vad sjunger de? Hur hanterar de sina döda? Vilka är deras favoritdikter? Berättelserna om själva grupperna och deras liv är det kulturkapital som får dem att bli synliga och överleva.
Det är klart för var och en av oss att vi tillhör en släkt och att den släkten blir synlig genom berättelserna om just släkten. I vår familj gör vi så. När vi firar jul gör vi det på det viset.
Även företag har sina berättelser. De speglar företagskulturen och om man så vill företagssjälen. Hur hanterar vi krissituationen om någon tar livet av sig? Locket på eller bred mobilisering i gruppen? Hur introducerar vi nyasntällda? Med en power pointpresentation eller med ett antal berättelser?
Hur agerar vi på våra personalfester? Vad svarar vi i hissen när någon frågar vad vi jobbar med? Har vi koll på vår skapelseberättelse? Våra hjältar?
Företagsberättandet är ett sätt att ta vara på och använda kulturkapitalet för att stödja företagets uppgift och uppdrag på marknaden.
Att för ett ögonblick se företaget som en by kan göra perspektiven tydligare när man börjar intressera sig för Corporate Storytelling.
Berättelserna kan medvetet användas för att visa beredskap för olika situationer och för att överföra kunskap (knowledge) och värderingar.
Jag får lite äckliga kollektivkänslor av det här med att man ska kunna svara på vad man jobbar med i hissen, hur man agerar på personalfester. Ska man ha något klart svar på det? Ska man behöva tänka efter innan man svarar, att vad är det vi svarar på det här företaget när någon frågar oss i hissen vad vi jobbar med?
Som en kollektiv massa och inte enskilda individer?
Programmerade anställda. Ska det vara som en sekt?!
Annars förstår jag och tycker att det är en bra idé med storytelling. Om man använder den rätt.
Som kommentar till kommentaren.
Inser hur viktig kommunikation på alla nivåer är. Reagerade inte alls som föregående kommenterare gjorde. Jag ser det mer som att bli medveten om vilka signaler jag sänder och också veta vilka signaler jag vill sända.
Som retoriker är storytellin spännande och äntligen en vändning i den klassiska retoriken. Samtidigt som den understryker de klassiska teknikerna, d.v.s. att på något sätt fånga intresset, som ofta sker genom en berättelse.
I retoriken, och som jag ser det i storytelling är det av största vikt att du alltid har med dig din egen personlighet, och inte kollektivets, det är enda sättet du kan bli trovärdig. Du måste helt enkelt kunna berätta storyn på ditt sätt.
Som kommunikatör som har 60 poäng socialantropologi och ett tidigare förflutet som teaterproducent blir jag lite full i skratt när jag läser detta. Inte så att jag avfärdar resonemanget. Tvärtom – ett antropologiskt perspektiv på en organisation är alltid givande. Det är ett sätt att förstå vad som händer när man inte förstår varför alla fomella system och strukturer inte förklarar det som faktiskt händer i ett projekt, i ett möte med kunder/leverantörer, etc.
Arbetar man med internkommunikation är det mycket viktigt att identifiera de informella sociala och kommunikativa strukturer som alltid etablerar sig parallellt med de formella systemen som organisationsstruktur, kvalitetssystem, etc. Och de informella sociala strukturerna är fulla av berättelser, myter och traditioner som tillsammans skapar organisationens och dess medlemmars beteende gentemot varandra och gentemot omvärlden. Filosoferar undertecknad…
Just så. Det är precis det det som är en av grundinsikterna i Corporate Storytelling och det är därför den här bloggifierade webbplatsen överhuvudtaget finns.
Jag som driver bloggen har själv en bakgrund från bland annat socialantropologi, etnologi och sociologi som jag tar med på mina resor och uppdrag i företagsdjungeln.
Sen försöker jag hitta berättelser som ger de olika organisationerna och företagen framgång i det de håller på med.