När ett företag eller en organisation ger sig in i storytelling uppstår snart en rad frågor: Vems historia? Vad blir glömt? Etikfrågorna kommer man aldrig runt.
Vi har alla rätt att välja vad vi vill berätta om vår historia. Vilka av våra förfäder och förmödrar vi vill lyfta fram. Det är ingenting konstigt med det.
Det samma gäller när man beskriver en organisations kultur och historiska bild av sig själv. Vi väljer. Men innan vi gör det är det viktigt att vi vågar oss på en etisk diskussion om våra val.
All form av storytelling i organisationer kräver att vi talar sanning. Både när vi vänder blicken bakåt, mot nuet eller visionärt framåt. Om vi ljuger och far med osanning kommer hela storytellingprojektet att misslyckas och det riskerar att skada organisationen.
Däremot har en storyteller rätt att måla och skissartat förenkla. Det är till och med nödvändigt för att stimulera det mänskliga berättandet. En muntlig berättartradition kan inte kräva exakta uppgifter om allt och alla.
Den röda tråden däremot, själva budskapet eller poängen, den måste av organisationen upplevas som sann.
