En del storytellingpuritaner säger att det måste vara muntligt. De påstår också ibland att gruppen som lyssnar inte får vara större än ett visst antal människor. Jag håller med om att målet är att stimulera en självständig levande muntlig berättartradition men man behöver ju inte göra processen svårare än nödvändigt.
Vägen till levande storytelling i en organsiation kan mycket väl gå via intranät, papper eller webb. Man kan också använda film och internteve som på ett utmärkt sätt kommunicerar i både ord och bild vilket gör det lättare för den som sett filmen att senare bli bärare av budskapet.
När man samlar in stories eller omarbetar längre dokument till kortfattad storytelling så är det viktigt att den dramaturgiska formen blir så lättfångad och smittsam så att berättelsen kan spridas muntligt.
Lasta inte ned berättelsen med för många fakta som årtal, summor, namn och titlar. Då slår det hela över och blir till en läxa som man måste lära sig. Sådant resulterar aldrig i det jag kallar storytelling i organisationer.
