Jag var för några dagar sedan i Hudiksvall och träffade ett 70-tal hälsingar från privat och offentlig verksamhet. Vi hade seminarium, workshop och skördefest. Hälsingarna har fått ett nytt tungt uppdrag i sina knän. Hälsingegårdarna har nämligen blivit världsarv. De fantastiska gårdarna anses, med all rätt tycker jag, så unika. Då börjar man berätta – om hur det var. Det är väl bra, gårdarna kan fyllas av berättelser om människor som levde där förr.
Men se upp! Historien har inte upphört. Historien är produkten som kan säljas men utan berättelser om dem som sköter dem och om dem som kommer dit i dag, berättelser om visionerna om framtiden. Utan denna samtidskontakt lär gårdarna inte leva.
Gå gärna in i museet men gå inte vilse där.
Hur tänker vi nu? Vad hoppas vi kunna berättar år 2020? Det är frågor som bygger smart corporate storytelling.
Hur berättar världsarven?
