När jag var en ung journalist och senare också lärare på Journalisthögskolan i Stockholm var det populärt med berättande journalistik. Tom Wolfe och den Nya amerikanska journalistiken gillade vi. Jag inledde de flesta av mina tidiga artiklar och bokkapitel med en knastrande grusgång eller en ekande trappa. Inga telefonintervjuer där inte. I dag novelliserar och anekdotiserar jag som bekant företagens och organisationernas berättelser.
Nu är diskussionen uppe igen bland journalister att vi behöver starka berättelser också inom journalistiken för att befolka verkligheten. Senast var berättandet tema i Publicistklubbens årsbok. Journalisten ska inte bara rapportera mekaniskt och nyhetsmässigt i en värld fylld av andras berättande på nätet. Berättelsen måste återerövras av journalistiken för att visa känslor och sammanhang, menar man.
En artikel av Niklas Orrenius som tog sin utgångspunkt i detta publicerades i januari i Sydsvenskan. En somalisk kvinna i Tomelilla fick stenar kastade på sig. En muslimsk flicka i Södra Sandby förnedrades och misshandlades.
Vad ropar de? Jävla neger? Något med gardiner? Kanske ”Ta av dig din gardin!”?
Varför kan de inte bara sluta? tänker Malyum Salah Hashi när hon på nytt flyr undan tonåringarnas trakasserier, småspringande nerför backen mot Tomelilla centrum.
En gång vänder hon sig om:
– Jag är precis som era mammor! ropar hon.
Men de slutar inte.
Den artikeln tog skruv i samhället och visade berättandets kraft. Polisen fick förklara sig och många drog efter andan över vad som händer i vårt samhälle 2011.
Läs den här.
Stenen i ryggen blev droppen
