När du släpper taget om Power Pointkulturens snitselbana och börjar berätta och reflektera mera frimodigt kring ditt ämne går du från egen monolog till att öppna för en dialog.
Storytellingen är dialogisk i sin karaktär, ett berättande utan strikt manus bjuder in lyssnaren i skeendet.
Då händer det ibland att du faktiskt tappar tråden och säger:
– Var var jag nu igen?
Då får du oftast hjälp av någon rummet och hittar kanske upp på banan igen. Eller så får du/ni rent av uppleva glädjen av en ny idé och en ny association tack vare tappet.
Jag har upplevt att det krävs tappade trådar för att föda en ny idé.
Att tappa tråden
