Jag brukar säga att händelsebaserat berättande fungerar bra i Corporate Storytellingsammanhang. I stället för att värdera och etikettera vad en person gör så kan man beskriva en händelse, ett skeende, som läsaren eller lyssnaren kan förhålla sig till. Det är så man släpper in och bygger en dialog via berättandet. Under mina år som journalist och journalistlärare betonade jag hela…
tiden den förklarande dramaturgin. När, var, hur, vem vad och varför? blev som en snitslad bana som texten skulle ta sig igenom. Man tog läsaren i handen och förklarade.
I Storytellingsammanhang handlar det inte om journalistik utan snarare möjligen om novellistik med manus hämtat från verkligheten.
Man målar och gestaltar i berättelsen känslor och stämningar som lyssnaren eller läsaren får förhålla sig till. Man påstår exempelvis inte att kunden är arg utan man visar ett beteende som verkar tyda på att kunden är arg.
Till den bilden kan lyssnaren / läsaren sen förhålla sig som man vill.
Man skriver alltså inte folk på näsan.
Vi ser vad som händer men kan förhålla oss till det var och en på sitt sätt. Berättaren erbjuder ett utrymme för reaktion. Där kan och ska berättelsen beröra och utföra sitt arbete för att befolka och ladda varumärket.
Man hoppas att medarbetaren eller kunden ska ta till sig storyn och få lust att berätta och berätta kan vi alla. Tror du på vad du säger så förhåll dig i berättandet som att du talar till en god vän.
