När du berättar en story så ska den ge lyssnaren/läsaren en upplevelse. Det är viktigt att du vet varför du berättar. En medveten storylistener/storyteller har alltid reflekterat över varför han/hon använder just den eller den berättelsen och vet vilken upplevelse den kan komma att ge. Tänk på att…
…vara äkta i dina känslor. Tala ur hjärtat och om du tycker berättelsen är skön och att den berör så kan du faktiskt säga: Är det inte fantastiskt...
Gillar du inte storyn så använd den inte. Känslorna i emotionell kommunikation kan inte kan fejkas. Falska emotioner fungerar helt enkelt inte utan blir bara löjliga.
Håll dig kort. Träna gärna för dig själv ute på promenad eller framför spegeln eller en videokamera. Tänk dig då att någon lyssnar, plädera gärna för att övertyga om det du själv känner för och tror på.
När du sen har publik och ser att någon blir berörd så nicka gärna eller säg till exempel igen: Är det inte fantastiskt, eller något annat som känns naturligt för att ge lite eftertryck. Kanske kan du utbrista: Och detta är sant… om du nu vet det.
Berättelser, väl valda och med tydliga dramaturgiska poänger, kan vara väldigt kraftfulla ledningsverktyg. Och med tydliga bilder kan du göra lyssnarna till traditionsbärare av din berättelse.
