Nu fyller PowerPoint 20 år och jag läser på Fredrik Wackås, alltid lika spännande, blogg om detta. Själv upplever jag, som…
…Corporate Storyteller, att jag ofta lockar till mig människor som vänder sig bort från PP. De brukar skoja och förminska verktyget genom att säga:
PowerPoint? What´s the point? Eller PowerPoint, the sleeping point! PowerPoint cementerar, menar många, en ängslig manlig managementmonolog, en trygg snuttefilt för den som inte vågar sig in i interaktivitet och samtal med därmed följande subjektivitet och diskussion.
En del säger PowerPoint jag visst, men powerpointarna???
Själv använder jag, som Corporate Storyteller, sällan PP. Jag brukar hävda att föreläsningen, när det gäller storytelling, vinner på att den framförs som just storytelling, helst i dialog med de närvarande. Jag vill inte bara tala om storytelling utan jag vill vara och leva storytelling.
Jag talar inte bara om ämnet utan jag lever det också, både till vardags i företag och organisationer som konsult och under mina föreläsningar.
Jag brukar försöka dra någon poäng om att presentationer en gång hade nytta av flanellografen, sen over-headen och nu PowerPointen. I den konkurrensen har flanellografen faktiskt fördelar eftersom man med flanellograf hela tiden kan möblera om budskapet direkt och i samråd med publiken ;+)
Flanellograf är, för den som inte vet, en i stort sett utrotad flanelltavla som står på ett stativ. Man sätter fast olika ord och bilder på tavlan, bilder eller texter som fastnar med hjälp av flanell mot flanell och som lätt kan flyttas hit och dit.
Min bror, som arbetar en hel del med föreläsningar, sa nån gång när vi talade om detta att han nog ändå är en sån där PowerPoint-människa. Men han föreslog ändå, som en kompromiss, att vi skulle introdcera ett mellanting: PowerTelling!
Och visst, varför inte? Man kan ladda PP med öppningar för berättelser då och då i stället för att rakt igenom låta den vara ett stelopererat presentationsunderlag som helt enkelt guidar talaren genom 45-minuterspasset.
Det kan alltså vara så att en PP-bild säger: Det hela började med att… (alltså en storyöppning) så att talaren kan släppa ledstången och tala fritt och emotionellt åtminstone då och då under passet.
När jag för några år sen föreläste med en av de största inom Corporate Storytelling, Steve Denning, så fick jag för övigt till min häpnad se honom nästan briljera med avancerade PowerPoint-presentationer.
Han var stolt väldigt över sitt powerpointeri.
Hur som helst. PowerPoint fyller 20 år och det uppmärksammas i bland annat Wall Street Journal. Upphovsmännen varnar i dag lite för att deras skapelse ibland innebär att man smiter från en verklig dokumentation och istället gör en ytlig presentation. Om man hoppar över grundjobbet har PP lett till förytligande, menar de.
Steve Denning, däremot, använde kanske verktyget fullt ut. Nästan artitiskt lät han bilderna dansa så som verkyget tillåter för den som kan och vill.
Till sist en reflektion om det här med manligt och kvinnligt. Jag tror att många av de kvinnor som dras till tankarna på den här webbplatsen och som nu blir chefer på olika håll i arbetslivet längtar efter andra sätt att beskriva verkligheten än den faktuella, stelopererade presentationen av siffror, boxar och tabeller som blivit det vanligaste manliga PP-uttrycket, speciellt i Sverige.
När internationella företag kommer hit i fusions- och uppköpsärenden och de har sett en svensk PP-föredragning kommer mycket riktigt ofta frågan:
And what´s the story?
Det är där, om inte förr, som Corporate Storytelling äntligen måste få ta plats.
