Innan jag utbildade mig till journalist på Journalisthögskolan i Stockholm på 70-talet hade jag läst in en fil kand i socialantropologi, etnologi, religionshistoria och sociologi i Uppsala. Jag hade b la skrivit en uppsats om Döden i lo Daaga i Övre Volta och kände mig som en socialantropolog. Jag hoppades få komma ut som u-landsarbetare…
…jag insåg snart att en sån arbetsmarknad fanns inte. Vad skulle u-länderna med mig till? Det var därför jag sökte Journalisthögskolan.
Men sen dess har jag arbetat som frilansande journalist och som författare. Journalistiken har mest handlat om att beskriva och skildra företag och organisationer. Jag var med att dra igång Journalistgruppen på 70-talet och arbetade med kundtidningar, personaltidningar, årsberättelser, webb och intranät.
Jag skildrade miljöerna, människorna, affärsidéerna, företagskulturen med framgångar och motgångar. Jag beskrev chefer och ledare och rörde mig som en annan Dr Livingstone i det svenska arbetslivet. Både i företag, offentliga verksamheter och NGO:s. Pratade med dem, tittade på dem, analyserade dem och berättade sen för andra som läste eller lyssnade.
Under 2000-talet har jag tagit steget fullt ut och beskriver och hjälper till att utveckla verksamheter genom att leta upp den viktigaste företagsfolkloren och de bästa affärsstödjande berättelserna, Corporate Storytelling. Jag jobbar i dag som en kommersiell socialantropolog och levererar verktyg som bidrar till bättre effektivitet och bättre affärer hos mina uppdragsgivare.
Jag fick alltså aldrig åka till Afrika som u-landsarbetare. Det är istället det svenska arbetslivet som blivit Mitt Afrika.
