Jag har många gånger arbetat med skolor och skolornas berättelser. Det fria skolvalet och konkurrensutsättningen och systemet med skolpeng gör att många skolor insett att berättelser om människor och mänskliga möten kan göra skillnad. Stories kan profilera och emotionalisera verksamheten. Berättelserna synliggör och visar pedagogiska metoder.
En skola som specialiserat sig på barn och ungdomar med särskilda behov bad mig därför komma för att tillsammans med personalen söka, finna och skörda berättelser som visade hur de hanterade utmaningar som de ställdes inför.
En gång hade den alltmer omtalade skolan en delegation med skolfolk från Ryssland på besök. Skolledningen bestämde sig för att ta emot gästerna och deras tolkar på ett okonventionellt sätt.
I stället för att förbereda en föreläsande power-point-monolog med värdeord, organisation, pilar & boxar och redovisning av den svenska skollagsstiftningen valde de helt enkelt ett storykoncept utifrån de erfarenheter de gjort vid vårt gemensamma storyarbete.
De sanna befolkade berättelserna beskrev avgörande situationer mellan pedagog och elev. Magiska ögonblick då barnen kunnat se världen på ett nytt sätt och därmed börjat sin resa bort från utanförskap och in i ett mer socialt accepterat beteende.
Ryssarnas ögon tårades under dragningen och snart snyftades det rent allmänt i rummet. När de berättande pedagogerna var klara med sin dragning av händelser hämtade från verkligheten gick några av de ryska pedagogerna fram och kramade sin svenska kollegor med fuktiga ögon som tack.
Dessa gäster glömmer aldrig nyttan med denna skola. De tvivlar aldrig på personalens kompetens. De fick argument som gick rakt in i hjärtat och de som ville kunde förstås senare tränga in i organisationsstrukturer, ägarförhållanden och svensk lagstiftning.
Skolan hade inte bara prövat en storymetod i sin presentation. De fick också en story om hur de hade använt sin storymetod den gången när de ryska pedagogerna kom på studiebesök.
