Jag brukar hävda att Man ska tala sanning och jag påstår dessutom sen många år att Verkligheten duger utmärkt när man ger sig in i Corporate Storytelling. Ibland får jag då frågan: Vad är då sanning? Den frågan är väldigt provocerande eftersom den riskerar att rasera hela idén med att bygga en berättande organisation.
Om man blir för filosofiskt analytisk och ställer starka källkritiska krav finns risken att man lägger fokus på sanningsresonemanget och faktasäkringen istället för att återberätta precis så som människan normalt gör om hon drivs av lust och övertygelse: Fritt, Emotionellt och med Bred pensel.
Inleder man med ett filosofiskt sanningskrav som filter så tystnar ofta traditionsbäraren, dvs den som känner kulturen och flockens berättelser om händelser som bygger kultur och varumärke. Traditionsbäraren blir nämligen osäker på själva sanningsbegreppet och avstår därför för säkerhets skull att dela med sig.
Detsamma om man inleder med de 3-4 orden i varumärkesplattformen och begär att deltagarna ska berätta om händelser som stämmer med dessa ord. Det fungerar inte.
Jag har sett det många gånger. Jag vet att det är så.
Därför betonar jag lusten och väntar med själva analysen till ett senare skede under mina seminarier och workshops. Jag ger till en början exempel på andra organisationers berättelser och kan sen utmana med den enkla frågan: Händer saker som dessa här också?
Jag vet redan under inspirationsföreläsningen att deltagarna har börjar associera och reflektera. Deltagarna är redo att skördas och en del av deras berättelser kan lägga grunden till en första repertoar som sen bidrar till att utveckla och synliggöra organisationskulturen.
Kravet på trovärdighet är alltså ett sorteringsbegrepp som löser sig själv. Tycker medarbetaren – eller för den delen kunden eller ägaren – att storyn är helt orimlig och att berättelsen tagit ut svängarna allt för mycket och kanske rent av ljuger och förskönar då blir den i slutändan inte trovärdig utan omöjlig och kontraproduktiv. Den uppenbart påhittade eller orimliga berättelsen självdör och riskerar istället att skada. Så verkligheten duger, alltså.
Men man behöver inte oroa sig i onödan. Även om berättaren inte har alla detaljer på plats så kan hen berätta och referera till något hen hört. Hitta alltså inte på! Den upplevda verkligheten bidrar med manus som duger alldeles utmärkt.
Det är det som ryms under påståendet att man får och kan berätta Fritt, Emotionellt och med Bred pensel.
