Jag har sagt det förut men det tål att upprepas:
Sen jag började med Corporate Storytelling för drygt 15 år sedan har begreppet seglat upp nästan överallt. Idag finns det väl knappt någon som skulle vara emot Storytelling även om kärt barn också får andra namn och nyanser som -doing, -selling, -bulding etcetera.
Det kan bli mycket snack och lite verkstad.
Därför bygger jag i dag, även när jag är på universitet och högskolor, ännu mer mina föreläsningar och mina skördeprojekt hos olika tribes på att visa inte snacka. Det är lite av att stanna kvar, åtminstone delvis, i känslolivet snarare än att göra teori uppe i hjärnkontoret av det hela.
Det finns ett begrepp som brukar användas för att bjuda in lyssnaren, läsaren eller tittaren i en tanke. Show don´t tell.
Man brukar ibland citera gamla hyllade författare som exempelvis Tjechov som lär ha sagt:
”Tala inte om för mig att att månen skiner, visa mig istället glimten i ett sprucket glas”
Eller Hemingway:
”Visa läsarna allt. Tala inte för dem vad som händer”
Så jag arbetar power-point-fritt men med exempel på stories från min jättebank av organisationsfolklore eftersom jag vet att alla, jag säger alla, fattar detta innerst inne. Vi är ju människor och människan är ett berättande djur.
Jag är så trött på de abstrakta analyserna kring att alla berättar. Utanför de akademiska världarna finns ju faktiskt också själva verkstaden.
Visst ska vi rapportera, redovisa, beskriva i nyckeltal och diagram. Vi akademiker och forskarna ska förstås säkra den akademiska dimensionen. Men när vi går in i berättardimensionen måste vi också leva med och befolka.
Där ligger nyckeln till den narrativa dörren. Där finns en emotionell värld som behövs för att den faktuella och vetenskapliga världen ska bli begriplig.
Organisationens folklore speglar kulturen och värderingarna. Detta brukar kallas Corporate Storytelling.
