Polisen berättar på olika sätt. Polisen på Södermalm i Stockholm berättar här i form av ett brev från en polis till en liten pojke som lever i stor utsatthet och som fick hjälp av polisen när pappan blev helt tokig:
Hårtussar från din mamma på hallgolvet. Oreda i din bostad. Din pappa är berusad och har lagt sig på golvet i hallen. Han håller händerna över huvudet när han hör våra kängor ta sig uppåt i trapphuset. stövlar in i ditt liv och belägger din pappas händer med fängsel, berövar honom friheten. Berövar honom möjligheten att för stunden vara din pappa.
Gap och skrik. Blåmärken och sår. En ständig oro. Skuldkänslor. Efter att du med ditt egna plastsvärd lönlöst försökt stoppa din pappa från att misshandla din mamma flyr du till en granne. En främling. Du påkallar min hjälp. Du är sex år men talar till mig som om du vore vuxen. Varje mening du får ur dig skär i mitt hjärta. Det gör så ont att lyssna på vad du har att säga. Det gör ont att lyssna på dina upplevelser.
Efter en stunds samtal ber du snällt om att få min autograf. Du säger att du samlar på autografer från dina hjältar. Du säger att min namnteckning ska hamna på hyllan bredvid fotbollsspelarna i Hammarby.
Det finaste betyget. Det värdefullaste kvittot på att jag och mina kollegor gör skillnad. Skillnad för värnlösa som dig.
Innan vi lämnar dig med din mamma berättade du att du en dag skulle bli landslagsspelare. Vi frågade om du skulle bli en ny Zlatan. Du svarade:
”Nej jag går min egen väg, jag är en grovjobbare, en kämpe”.
Ta hand om våra minsta.
