Det finns människor som bara älskar att berätta. Nyfikna lite skvallriga typer som vi alla känner igen. De finns på jobbet, i släkten, i kvarteret, på landet…
Jag har kommit fram till att i företag och organisationer är de kanske 10-15 procent av triben. Det är de passionerade berättarna som förstår Storytellingtanken ända in i hjärtat och ryggmärgen. I en organisation med 50 personer är de mellan 5 och 10. I en organisation på 300 är de 30-50 stycken. I en flock med 5.000 är de 5-800. Dem ska man ska värna om och mata med bilder av verkligheten.
Man alla vill och kan berätta. Alla är vi dessutom ägare och traditionsbärare av de berättelser som finns och behövs för att vi ska kunna orientera oss.
Det kapital som finns i maskiner, fastigheter och annan materia brukar man vara noga med att smörja och underhålla. Annars ger de helt enkelt inte full effekt. Det kapital som finns i kulturen, buret av berättelser, är vi inte lika omtänksamma och medvetna om.
Det är konstigt eftersom en väloljad organisation längtar efter berättelser om framtiden. Begripliga, befolkade berättelser. Det är faktiskt så att en stor del av de traditionella kommunikationsmodellerna kan ersättas med en medveten Storytellingrepertoar.
Alla människor berättar. Det är nedlagt i oss och något av en naturlag. Den i verksamheten som ansvarar för att bygga en berättarstrategi och strävar mot en berättande organisation behöver skörda berättarkapitalet, bygga det till en framtidsvision och duka bordet.
Då kommer medarbetare, kunder, klienter, ägare och media att berätta. Speciellt trevligt är det att se hur de nyfikna, som bara älskar att berätta, tar för sig och sprider snacket som befolkar varumärket.
