Jag jobbar då och då med Svenska Kyrkan. Häromdagen var jag hos Svenska Kyrkan i Örebro. Organisationen blöder och tappar cirka 50.000 medlemmar om året ofta för att människor inte vill betala några tusen i kyrkoskatt. Om kyrkan vore bättre på att berätta så skulle kanske tappet minska och respekten för vad de egentligen gör utöver dop, bröllop och begravning. Det kan vara små händelsebaserade berättelser som denna som jag fick från en diakon.
Kyrkan har många öppna verksamheter som till exempel när äldre människor kommer tillsammans i någon av kyrkans lokaler för att handarbeta tillsammans och ha någon att tala med. Många som är ensamma får här vara tillsammans över ett handarbete och en kopp kaffe.
En dag ringde diakonens telefonen. Hon hörde en mansröst som sa att han ville tacka. Tacka, för vad då undrade diakonen.
– Jag vill tacka för att jag har fått tillbaks min fru, sa han.
Han berättade att hon blivit pensionär för något år sedan och då gick luften helt ur henne. Dagarna i ända gick hon och putsade och dammade i lägenheten. Hon blev allt mer tyst och inbunden. Mannen försökte få henne att rycka upp sig hon behövde inte putsa och städa hela tiden. Det var då hon sökte upp en handarbetsgrupp och fick träffa lite nya människor. Då vände det, hon blev glad och öppen och hade så mycket att berätta.
– Det var det jag vill tacka för, sa mannen. Att jag fick tillbaks min fru glad och öppen som förr.
Konstigare än så behöver det inte vara. Det är en sann liten händelsebaserad berättelse om vad en öppen verksamhet kan betyda för människor. Om Svenska Kyrkan berättar mer om dessa små händelser så ökar kunskapen och respekten för verksamheten och kanske leder det ytterst till att medlemstappet minskar. Vi filmade bland annat den berättelsen och den kommer att visas för att befolka kyrkans arbete.
Han fick tillbaks sin fru
