Storytelling har ibland en tendens att fastna i det förflutna. Hur det var förr. Vad har vi gjort som vi har nytta av att berätta om? Det gäller inte minst kyrkan som ju så att säga har den gamla berättelsen som affärsidé.
Som Corporate Storyteller får jag därför ofta påminna om att det är dagens berättelser och kanske till och med dem som vi hoppas ska ske som är de kraftfullaste. Man kan helt enkelt som en annan Kamprad regissera sig in i framtiden.
Det tycker jag att den nya påven gör, han kallar sig exempelvis helt enkelt Franciskus. Inte Påve Franciskus.
Franciskus åker buss i Argentina. Han tar enklare smycken än sina företrädre och väljer att bo i en enkel tvåa i Vatikanen istället för stora påvelyan med tio rum, altan och utsikt. Han åker till fängelset på skärstordagen och tvättar tolv fångars fötter. Två av dem är kvinnor och någon dessutom muslim.
Snacka om att agera regisserat. Det blir till berättelsen om den som hanterar Den Stora Berättelsen.
Jag säger ofta till mina uppdragsgivare att de bör agera strategiskt och regisserat om de vill påverka snacket om verksamheten och organisationen. Ledarens stil är förstås viktig här. Det verkar faktiskt som om Franciskus har bra rådgivare eller så har han så gott PR-sinne alldeles på egen hand.
Franciskusberättelser
