Jag var i förra veckan i Tallinn och träffade människor från hela Östersjöområdet. Det handlade om ett erfarenhetsutbyte mellan dem som är involverade i EU STRATEGI FOR THE BALTIC REGION. Det handlar ytterst om de 100 miljoner människor från 8 olika länder som bor runt Östersjön och upp mellan Sverige och Danmark.
Dessa strateger och människor från olika myndigheter och organisationer som arbetar med projekt för att rädda vårt innanhav kommunicerar ofta rätt formellt. Rapport, redovisning, mätning och utvärdering. Det är bra och viktigt men min uppgift är att addera emotionella värden till projekten och alla dess loggor.
Ett sätt att befolka är att fråga: Varför är du här? Vad fick dig att jobba med havet som vi delar? Då kan man i lyckliga stunder få svar som ungefär det här fritt uppfångat från en kvinnlig finsk expert och deltagare…..:
…..” Vi hade en bostad i Finlands sydvästra skärgård. En gång, jag tror jag var ungefär 5 år gammal, så fick jag för första gången följa med pappa ut och meta. Jag hade flytvästen på och pappa rodde. Vi hade en liten burk med mask som vi hade grävt upp.
Jag fick själv sätta på masken på kroken och sedan kasta krok, mask och flöte i havet. Där satt vi, pappa och jag, och tittade tyst på flötet medan solen sakta gick ned.
Plötsligt nappade det och pappa sa åt mig att dra upp. Det gjorde jag och snart låg min första abborre och kippade efter andan i båten. Jag ville inte döda den så pappa sa att vi kunde kroka av den och ge tillbaks den till Östersjön.
Det var ett magiskt ögonblick för mig. Jag förstod att det fanns en hel värld där under ytan och jag började intressera mig för den världen. Jag läste allt jag kom över, simmade med cyklop och simfötter och började så småningom dyka på riktigt med dräkt och tuber.
När jag gick på gymnasiet valde jag Natur och sen började jag studera Marinbiologi på universitetet. Jag blev expert på den Östersjö som jag älskade så och som jag nu lärt känna som ett rätt plågat innanhav.
Nu vill jag inom ramen för EU STRATEGI FOR THE BALTIC REGION ge allt jag kan för att kommande generationer ska få tillbaka Baltic Sea som en frisk del av vår värld.”
Detta är ett exempel på hur den personliga upplevelsen kan befolka en verksamhet och tillföra emotionella personliga berättelser från dem som räddar havet.
Jag har beskrivit berättelsen ur minnet efter att ha hört den bara en gång under vårt arbete i Tallinn nyligen. Vissa detaljer kan vara felaktiga men i grunden var det så här det gick till för den finska kvinnan.
Jag kommer aldrig att glömma denna berättelse och jag kommer förmodligen hädanefter alltid att tänka på den när jag kommer i kontakt med Östersjön. Den är ett exempel på hur berättelsens kraft lägger värden till den mer rapporterande, byråkratiska kulturen. Hur den befolkar loggor och varumärken.
Man ska rapportera och redovisa. Men det är viktigt att också emotionalisera för att få stöd och legitimitet för dessa gränsöverskridande projekt.
