Svenska Kyrkan arbetar bland annat med att stötta flyktingar och asylsökande. De har ibland aktiviteter för framförallt barnen för att de ska komma ur sin oro och förstå mer om det svenska samhället.
En ung man, fritidsledare i Svenska Kyrkan, som arbetade med dessa flyktingbarn märkte att en kille i 10-årsåldern satt i en slänt med nedsänkt huvud medan de andra barnen spelade fotboll intill. Han gick fram till pojken och sa….
– Hur är det? Ska vi spela lite fotboll du och jag? Jag har en boll här.
– Nej, jag vill inte, sa pojken.
– Kom igen vi kan kicka du och jag.
Men pojken ville inte. Fritidsledaren insåg att här var något fel. Han frågade vad det var som tryckte honom. Var det något han kunde hjälpa till med.
Pojken drog in andan och sa att hans fröken var dum mot honom. Här reagerade fritidspedagogen. Så här kan det inte vara så han bad pojken berätta.
– Fröken kallar mig häst, sa pojken.
Oj tänkte fritidsledaren. Så kan det ju inte gå till. Det här måste redas ut. Häst? Berätta hur det gick till, sa han.
– Hon kallar mig Lille Gubben, sa pojken och det är ju Pippis häst.
Fritidsledaren andades lättad ut och förklarade att Gubbe betyder liten man. Hon menade ju att du var en liten man och det är inte elakt.
Då gick det upp för pojken han skrattade till och sprang ut på fotbollsplanen.
En gullig berättelse från Svenska Kyrkan arbete. Men också ett gott exempel på värdet av professionella medarbetare som ser barnen och lyssnar på dem och som är beredda att gripa in och engagera sig där det behövs.
Med andra ord en Svenska Kyrkanberättelse.
