I veckan var jag i Portugal och träffade människor från ett 25-tal länder som är involverade i projekt som sträcker sig över lands- och regiongränser. Inom EU finns närmare 70 sådana program. Det kan vara mjuka samarbeten, kulturutbyten, säkerhetsfrågor och organisering av hälso- och sjukvård.
Man öppnar färjelinjer över floder där folk ser varandra men talar olika språk och av historiska skäl inte umgås. Det kan vara samarbeten för att gemensamt bekämpa Sydeuropas skogseldar eller så kan det vara gränsöverskridande projekt runt Medelhavet eller Östersjön. Det kan handla om nationalparker som inte nödvändigtvis följer nationsgränserna mellan två eller flera länder.
Dessa gränsbrytarmänniskor lever i en regelstyrd ansökar- och rapportkultur. Ibland talar de till och med märkligt nog om sig själva som projekt. Men de är inga projekt de är vanliga människor med känslor som är involverade i det europeiska fredsarbetet.
Så vi sökte, skördade och delade befolkade gränsbrytarberättelser som pågår i Europa. Storytelling inom EU-systemet alltså. Snart ska vi vidare in i de olika Östersjöländernas samarbeten och söka berättelser från våra stränder runt vårt innanhav Östersjön.
EU behöver berätta för att få legitimitet och för att vi ska förstå vad de inblandade egentligen håller på med.
De som söker ekonomiskt stöd behöver berättelser, de som fattar beslut om ansökningarna behöver dela dessa berättelser och politiker och beslutsfattare i den europeiska politiska systemet och i de nationella parlamenten behöver berättelser.
Det kan man ta i tu med via strategisk storylistening, storytelling, storysharing och storyselling.
Gränsbrytarfolklore i Europa
