Om man ska älska ett landsting så måste nog landstinget berätta lite om varifrån man kommer, var man befinner sig och vart man är på väg. Eller kanske helst finna anekdotiska exempel från dået, nuet och den kommande framtiden. Alltså enskilda mänskliga möten som bekräftar behovet av landstinget.
I dag har jag haft en hel dag först med alla chefer i Jämtlands läns landsting sen har vi också under eftermiddagen hunnit med en workshop med kommunikatörerna om hur de ska kunna arbeta vidare med storytelling i en sådan organisation som dessutom har en hårt pressad budget.
Jämtland är större än Danmark men har inte mer än cirka 127.000 invånare. Landstinget har långa avstånd men ligger ändå i en svensk toppliga när det gäller att ta hand om strokepatienter när man väl fått dem under vård.
Vi lyckades söka, finna, skörda en bruttolista med ett tjugotal sanna anekdotiskt framförda berättelser. 5 stycken filmade vi också innan vi skildes.
Från noll till storylista + 5 filmer på en dag alltså.
Gör om det den som kan.
Kan man älska ett landsting?
