Den erkända och skickliga kulturjournalisten Annina Rabe kör verkligen i diket i sin Svenska-Dagbladet-krönika för några dagar sen. Lämna tillbaka begreppet, ropar hon där från diket och menar att vi som håller på med berättelser i och om företag och organisationer har kidnappat ett av de viktigaste orden människan har – berättelsen. Jag blir så trött. Människan finns nämligen inte utan berättelser. Det går inte att stjäla berättelsen. Hon retar upp sig på att…
man vill använda berättelser för att påverka kunder. So what?
Ordet kund, som kommer från lågtyskans kunde betyder ungefär den du känner. Det är klart vi ska påverka dem vi känner. Lyssna, tänka och berätta. Påverka.
Hon ondgör sig över att man vill stärka varumärken. Det är klart man vill. Sitt eget personliga ( vilket hon går i krönikan ) och sin flocks eller sitt företags. Hon nämner Ikea och Ishotellet som berättande organisationer. Javisst. Vad visste vi om dem om de inte berättade?
Ingenting är stulet. Livet har inte upphört. Vi tillhör alla olika flockar och triber och det är klart att vi berättar för att förstå vad vi håller på med och för att göra oss synliga vid våra lägereldar så som människan alltid har gjort. Vare sig de finns vid älven, vid kaffeapparaten eller i den sociala webben.
Facebook består helt enkelt av miljontals lägereldar där människor berättar och odlar varumärken kring sig själva och sina organisationer.
Vad jag skulle vara intresserad av, när Annina och andra kravlat sig upp ur dikena, är att få igång en kulturdiskussion som inbegriper dagens vardag. På samma sätt som kulturspeglare alltid tittat på sin samtid och berättat om den i bokform eller muntligt. Många har gjort konst om det de hittat i sin samtid.
Fortsätt med det på kultursidorna också. Intressera er för Corporate Storytelling utan att köra i diket.
Här är krönikan hon skrev.
