Det unga paret var på väg från Skåne till Dalarna. De skulle på festival, Peace & Love i Borlänge. Halvvägs valde de att stanna och äta utmed E4. De valde Gyllene Uttern där de kunde få smörstekt röding och där de fick äta med utsikt över Vättern och Visingsö.
I bilen hade de hela vägen spelat sin favoritmusik så de var praktiskt taget redan framme i Borlänge rent känslomässigt. När de betalat och skulle åka vidare så bad den unga kvinnan sin sambo att vänta medan hon pudrade näsan…
…strax var de ute i E4-trafiken igen på väg mot Borlängefestivalen som skulle börja dagen efter. Musiken strömmade ur de sex högtalarna i bilen och båda hade ett lätt leende över läpparna när de styrde upp mot Dalarna.
Det var då personalen på Gyllene Uttern hittade hennes väska.
De förstod att den var kvarglömd och de tog hand om den i receptionen som de brukar göra. Om ingen hör av sig inom ett antal timmar har personalen en ordnad princip som går ut på att respektfullt öppna väskan för att kunna spåra ägaren.
Det visade sig att där fanns legitimation, pengar och biljetter till Peace & Love i Borlänge. Festivalen skulle börja kommande morgon. De förstod att det fanns några förtvivlade människor som förmodligen redan kommit fram. Det började redan gå mot sommarkvällen.
Då ringde telefonen i väskan. Det var hon som ringde. De hade mycket riktigt precis kommit fram till Borlänge.
– Åh, sa kvinnan nu ska vi åka hela vägen ned till Gränna igen.
– Nej, vänta jag ska se om vi kan fixa det här, sa restaurangchefen.
Han tog en kopp kaffe, satte sig vid fönstret och lät blicken svepa över Vättern. Just det, tänkte han. Brorsan.
Han hade en bror i åkeribranschen som kände en åkare i Borlänge. Kanske kunde han den vägen hitta en lösning. Restaurangchefen ringde Borlängeåkaren.
– Hej, du känner ju min bror, sa han.
– Visst sa åkaren.
Sen förklarade han dilemmat. Fanns det möjligen någon bil som passerade Gränna på väg mot Borlänge under kvällen eller natten?
Det gjorde det. En dansk skulle komma om några timmar.
Dansken kom och plockade upp handväskan med festivalvbiljetterna. På morgonen hämtade paret upp väskan med pengar och biljetter och de hade några härliga dagar på Peace & Love.
På Gyllene Uttern gick dagarna och där undrade restaurangchefen varför paret inte hörde av sig. Han var rätt nöjd med lösningen och ville gärna höra ifrån dem.
Så en dag kom paret förbi på väg söderut. Med en stor ask praliner till personalen på Gyllene Uttern.
Sådant händer förstås då och då. Men det är bara om man berättar så vi får veta. För mig laddar den in ett värde i varumärket Gyllene Uttern. Den kan få mig att berätta vidare och snacket går.
Den visar, tycker jag, resultatinriktad servicekänsla, medkänsla, fantasi, proaktivitet och helt enkelt ett sympatiskt beteende. Detta är ett kulturkapital.
När jag nyligen träffade en större grupp småländska turismföretagare för workshop kom den upp. För att få upp dessa guldkorn till ytan måste man oftast ha en inledande inspirationsföreläsning för att så säga få igång ”guldgrävandet”.
Besöksnäringen redovisar ofta sitt erbjudande. Rum, meny och ord om hur fantastiskt det är just oss dem. Om de också stolt berättade en story som denna så har de också befolkat sitt varumärke. Här berättar Gyllene Uttern själv. Man skulle kunna konvertera den till en kundberättelse om man hellre vill det. De ställer säkert upp.
Den kan ha värde för ett vänligt Småland. För Gyllene Uttern. För åkeriet osv.
Den kan också vara viktig i personalgruppen om man vill stärka varandra och komma på nya fiffiga lösningar som i sin tur genererar stoires.
