När jag för en tid sedan hade en workshop med Försvarsmakten kom en berättelse som visar värdet av att kunna bjuda på och berätta om sina misstag. I det här fallet var det en mycket hög militär som berättade om något som hände för cirka 30 år sedan. Han gjorde det, sa han, för att andra inte skulle agera som han gjorde den gången.
Det var…
…när han en gång som ung kompanichef tog emot en grupp inryckande rekryter som skulle göra sin värnplikt på hans regemente i Skövde.
De unga killarna skulle infinna sig till lunch och påbörja sin utbildning med att kvittera ut kläder och sin utrustning. Rekryterna kom duktigt i tid och det verkade som att kompanichefen skulle kunna pricka av dem alla på sin lista.
Men en av de unga pojkarna kom dit eskorterad av polis. Han var dömd för brott i sin hemstad Mariestad och hade nu fått sin dom omvandlad till värnpliktstjänstgöring. Den unge soldaten följdes därför av polis och lämnades över till regementet.
Det gick bra för Mariestadsbon och han smälte väl in i gruppen.
När det blev helg skyndade sig de värnpliktiga att byta om till civila kläder för att resa hem till familjer och flickvänner.
Men inte Mariestadsbon. Han behöll militärkläderna på stannade ensam kvar på luckan. Kompanichefen talade med honom och frågade hur det var innan han själv åkte hem till sin familj.
– Det är okej, sa soldaten men jag vill inte åka hem till Mariestad. Det är så lätt hänt att jag dras in i missbruk och olagligheter med dem som känner mig där.
Så där fortsatte det under värnpliktstjänstgöringen. De andra åkte hem medan Mariestadsbon stannade kvar i någon slags beskydd på regementet i Skövde.
Efter ett halvår ringde socialen från Mariestad hem till kompanichefen och frågade om han kunde tänka sig att som privatperson bli övervakare för den unge Mariestadsbon.
Kompanichefen, numera hög militär, tänkte en stund innan han tackade nej. Han hade egna barn hemma vid den tiden och tyckte inte att han hade tid att vara övervakare åt någon.
Några månader senare var det dags för MUCK, Militär Utryckning Civila Kläder. De värnpliktiga festade och rusade vidare ut i livet.
Då bröt Mariestadspojken ihop. Han var otröstlig när han hulkande sa till kompanichefen att han var livrädd för att åka hem till Mariestad. Han skulle aldrig klara av att möta sina så kallade vänner. Detta var, menade han, en resa bort från tryggheten och in mot undergången.
Men värnplikten var tyvärr över nu och han kunde inte stanna längre, förklarade kompanichefen.
– Det där har jag ångrat i 30 år, berättar idag den nu höge militären. Jag vet inte ens om pojken lever längre.
Detta är en personlig berättelse om ett misstag som hängt efter honom i 30 år. En sådan berättelse kan användas för att de som nu är unga befäl och har soldater eller andra människor i behov av stöd i närheten ska se dem som människor och ställa upp på dem som har det svårt.
Den höga militären la till att detta är en story som visar innebörden i värderingar som säger exempelvis att man inte accepterar mobbning, att man ska bygga ett starkt kamratskap och att alla människor är lika mycket värda och ska vara sedda som de är.
