Leonid Brezjnev var Sovjetunionens ledare på 60- och 70-talen. I Baltikum var han hatad av stora delar av befolkningen som upplevde sig ockuperade. En del av motståndet yttrade sig i Brezjnevhistorier som gjorde vad de kunde för att förminska och förlöjliga honom. Jag hörde en sådan nyligen av en vän från Litauen.
Så här lät den:
Brezjnev var ute på en nostalgitur i den stora svarta sovjetlimousinen. Han ville besöka ett slagfält i Baltikum där han kämpat mot tyskarna under andra världskriget.
När han kom fram till slagfältet vill han bli lämnad i fred. Han gick stilla ut på fältet och såg att skyttegravar och soldatgropar fortfarande fanns kvar. Han hittade till och med den grop där han själv skjutit mot tyskarna och lyckats fälla många fiender.
Brezjnev var till åren kommen, tung och orörlig och lätt vinglig efter dagens tre första glas vodka. Men han ville ändå kliva ned i gropen vilket han gjorde. Väl nere fick han tårar i ögonen när han tänkte på alla stupade kamrater.
Men när han skulle ta sig upp igen gick det inte. Han orkade inte klättra upp ur gropen. Då började han ropa på hjälp men ingen hörde honom eller ville höra honom. Skräcken grep tag i honom och han skrek sig hes, men ingen kom.
Efter några timmar kom en ung pojke gående över fältet. Det var en ungkommunist, medlem i ungdomsförbundet Komsomol. Brezjnev såg märket på pojkens jackkrage och tänkte att han hade tur, en ung partimedlem. Nu skulle han bli räddad.
– Hjälp mig upp ropade Brezjnev nere från gropen.
– Nej det kan jag inte?
– Ser du inte vem jag är, jag är Leonid Brezjnev, Sovjetunionens högste ledare.
– Jag ser det sa ungkommunisten.
– Om du tar upp mig ska du få¨en medalj och du ska äras av staten.
– Det är just det som är problemet. Då blir jag skjuten av min egen far för att jag räddat Brezjnev.
Denna berättelse och många andra från diktaturens dagar florerar ännu friskt i de baltiska staterna. De ger kraft och glädje och försvagar överheten och triumferar trots det lidande som äntligen är över och som ersatts av många nya svårigheter.
Här på storytellers.se är det inte främst denna typ av skrönor som är temat. Men de finns förstås också i företag och organisationer där de exempelvis kan förminska någon i absolut maktposition.
Som denna Carl-Henric Svanbergstory:
– Vet du att Carl-Henric Svanberg bryr sig om små människor?
– Jo, jag har hört det. Jag tycker han borde bry sig mer om stora hål.
Eller den här om BPs VD Tony Hayward:
– Har du hört att Tony Hayward har sagt att BP kan komma att gå i konkurs?
– Nej men hjälp. Vem ska då ansvara för att oljeläckan INTE stoppas?
Vill man bekämpa en fiende med berättelser kan förstås skapade berättelser som dessa vara verkligt kraftfulla. Ofta använder de sig av folkhumorn och tar ett frimodigt grepp i berättandet.
Vi ska förresten inte glömma att Astrid Lindgrens Pomperipossasaga en gång avgjorde ett helt svenskt val till borgarnas fördel.
Pomperipossa betalade 102 procent i skatt och så många procent finns faktiskt inte, skrev Astrid lindgren. Finansminister Gunnar Sträng svarade Astrid Lindgren med maktens arrogans om att sagotanter skulle hålla sig borta från politiken.
Jag talade för några år sedan med Expressens f d chefredaktör Bo Strömstedt när vi föreläste på samma seminarium. Enligt honom är det ingen tvekan: Pomperipossa fällde den socialdemokratiska regeringen, den gången 1976.
