Jag har en son som läst 60 poäng i filosofi. Det innebär, bland annat, att han reflekterat över begrepp som sanning, känslor och förnuft. Han är bra på att tänka och mig överlägsen i mycket. Det har hänt att han frågar mig:
– Pappa, du talar om att man ska tala sanning när man sysslar med Corporate Storytelling. Vad menar du egentligen med sanning?
– Håll käften, säger jag då kärleksfullt och han förstår förstås vad jag menar.
Man kan inte börja grundfilosofera över dessa begrepp när man sysslar med vanlig emotionell kommunikation. Då kör man fast direkt. Egentligen menar jag helt enkelt att…
…sanning i storytelling innebär att man inte hittar på scenarier eller sagor utan att man letar och skördar berättelser från vardagen och den verklighet som de med relation till företaget/organisationen/produkten/tjänsten lever i. Helst berättelser om händelser som berör.
Jag har ett kulturperspektiv där jag ser organisationen och dess intressenter som ett folk. En del av kommunikationen är anekdotisk i form av organisationens kulturbärande berättelser.
Nyligen hade jag en mindre inkännande filosof på ett av mina seminarier. Han avbröt direkt och klargjorde att man inte kan betrakta världen från ett emotionellt perspektiv. Allt måste vetenskapligt förankras i intellektet och logiken. Han gjorde vad han kunde för att bryta ned mitt seminarium. Självklart fick han gruppen emot sig och lämnade i slutet lokalen utan en blick.
Jag påstod att den faktuella, mätbara kommunikationen är väl tillgodosedd i vårt samhälles organisationer. Årsberättelser är exempelvis lagstadgade och vi i Sverige med vår management tillhör förmodligen världseliten när det gäller att ha koll på tabellerna och nyckeltalen. På orsak och verkan.
Men som storyteller i och om organisationer, menade jag, så är man ute efter att komplettera kommunikationen och den faktuella styrningen med emotionella bilder och argument. Människor har faktiskt känslor också på jobbet.
Känslor, sympatier och antipatier leder och styr i stor utsträckning oss människor i våra beslut. Detta vet de storymedvetna när de väljer berättelser som ska bidra till verksamhetens framgång.
Det emotionella kulturkapitalet kan mycket väl, i slutändan, vara det som skiljer den framgångsrika organisationen från den mindre framgångsrika.
Samtidigt är frågan relevant. Vad är sanning? Jag förstår ditt resonemang, sanning i jämförelse med att konstruera berättelser á la reklammakarna Stylt för att stärka varumärket.
Här handlar det istället om att skörda berättelser i företaget. Samtidigt, den som får sin berättelse berättad i företaget speglar också det som anses vara sant. Vilket väcker en rad tankar: Vem äger berättelsen? Vems berättelse äger legitimitet att återberättas? Vilkas ska inte återberättas? Olika personer kanske har samma berättelse men med olika perspektiv – hur hantera det? Kritiska berättelser – lyfts de fram? Är det berättelser som återspeglar företagets (önskvärda) självbild som främst lyfts fram? De ifrågasättande kan också vara viktiga för att få företaget att tänka i nya banor.
För mig är det viktigt med medvetenhet. På så sätt tror jag att man lättare kan vara uppmärksam på situationer där man kan ifrågasätta sig själv och vilka berättelser man väljer att lyfta fram som sanna, som speglar företagets själ etc.
Trovärdig, däremot, det kan jag hålla med om att det är avgörande. Berättelserna måste skapa igenkänning och trovärdighet i organisationen. (sanning leder mig direkt in på filosofiska frågor, relativism osv)
Vet inte om du håller med mig om det här, det vore intressant att ta del av dina tankar (eller du kanske ber mig hålla käften också 🙂 )
Hej
Jovisst är trovärdig eller sannolik användbara ord för det vi diskuterar. Poängen för mig är att när man håller på med skördande av företagsfolklore så spårar det ut direkt om deltagarna måste förhålla sig filosofiskt till det hela.
Man får helt enkelt fråga sig: Är det så här vi är? Händer sådant här oss? Kan vi berätta just detta för våra kunder etc.
Kan denna berättelse locka rätt medarbetare till vår organisation gör detta våra kunder mer intresserade? Kan vi sälja mer om vi bifogar denna verkliga berättelse som mervärde till vår vara eller vår produkt?
När man resonerar så enkelt så förstår alla att man inte håller på med sagor eller påhittade scenarier. Man skördar helt enkelt trovärdigt från den verklighet man delar med varandra.
Sen är det självklart alltid en fråga vems pespektiv. Samma händelse kan ju berättas från olika perspektiv, säger du.
Visst, men det finns en idé med att jag envist tjatar om händelsebaserat berättande utan för mycket siffror och fakta.
Det är nämligen så att vi alla kan vara överens om att något verkar ha hänt. Denna händelse är därför trovärdig eller sannolik.
Men det betyder inte att vi alla måste tolka den på samma sätt. Tvärtom händelsebaserat berättande lockar och samlar triben vid lägerelden.
Så är det med all folklore.
Om jag berättar om hemsamariten som tände ett doftljus och fick den annars så motspänstige brukaren att gå med på att duscha eftersom hemsamariten dessutom kallade det hela för spa-behandling så kan någon bli upprörd och kalla det för manipulation medan någon annan kanske tycker det var empatiskt och bevis på hög EQ.
Men händelsen är verklig och trovärdig.
Sen det där med häll käften är förstås ett skämt men också en markering att jag vet precis vad jag håller på med när jag letar och skördar berättelser i och om organisationer. Jag vet efter 10 år i branschen hur man gör för att lyckas involvera merparten av intressenterna.
Börjar man abstrahera och filosofera så hamnar man i förlamande feldiskussioner. Talar man om händelser och mänskliga möten däremot så förstår alla och går in i scenen med sina värden och erfarenheter.
Matts