Även jag märker att det finns en konjunkturdepression. Göra själv, göra sen är mantrat mer och mer. Men det är faktiskt lite annorlunda med storytelling, det finns i lust och nöd. Tänk så här när man…
har det motigt i familjen. Pengarna räcker knappt till tänkta utgifter men vi har ju varandra. Tänk vad vi kan, tänk vad vi åstadkommit, tänk vad vi ska göra när det vänder.
Då kan storytelling användas nästan terapeutiskt. Ur det perspektivet är kostnaderna oerhört små för att gjuta mod och tröst. Det är viktigt att kommunicera andra bilder än de som tillhör konjunkturdepressionen. Även gentemot kunderna.
Det är viktigt att tala om det vi ska berätta, att skissa på visionära bilder av framtiden så vi kan börja ställa in sinnena på det som ska komma.
Jag har hört företag säga, nu i vår, att eftersom en del inte ens är säkra på sina jobb så passar det inte med berättelser. Jag är alltså övertygad om att detta är felaktigt tänkt. Berättelserna ger kraft, tröst och framtidstro.
Givetvis ska man vara medveten om situationen och noga analysera och tänka storystrategiskt, men man ska inte helt tystna eller bara sjunga i moll. Detta är något att noga tänka över i tider som kräver gott krisledarskap eller s k crisis management.
