Tomma båtar som går tillbaka från Grönland ska börja ta med is som fångats med fångstgarn kring de smältande isarna. Den ska sen smältas och buteljeras. Inte kan vi dricka upp de eventuellt stigande havsnivåerna men det är förstås ett exklusivt vatten. Därför kommer det att tappas i Danmark på numrerade flaskor med isfiskarens namn och fångstdatum på varje enskild flaska. Detta ….
…hörde jag på Sveriges Radios vetenskapsprogram Klotet.
Ur storytellerperspektiv så är det förstås just detta att skicka med berättelsen om fiskaren som höjer värde och exklusivitet.
Det finns sen tidigare ett gammalt storytellerexempel om norska fiskare som började ursprungsmärka fiskkonserver, sardiner tror jag det var, på samma sätt. Därmed kunde de höja priset eftersom just den informationen gav just dessa sardiner ett mervärde på butikshyllan tack vare berättelsen om fiskaren och båten och platsen och i det fallet också veckan på året då fångsten drogs upp.
Från anonym fisk till identifierad med andra ord. Storyn höjer värdet. Så blir det förstås också med Grönlands-is-vattnet.
Grönlandsvatten och ett hållbart samhälle då? Funkar verkligen det?
Ja, säger entreprenörerna i Danmark. Tanken är nämligen att på sikt hantera vattnet på Grönland och att då använda sol-och vattenkraft för att koldioxidneutralisera det grönländska isvattnet.
Men till att börja med använder man alltså återvändande båtar som annars skulle gått tomma.
Vattnet kommer till att börja med att erbjudas på restauranger där kunden är beredd att betala priset för exklusiviteten att dricka vatten som legat infruset i hundratals år nära Nordpolen.
Förmodligen kommer dessa kunder att gilla och fascineras av att de vet namnet på isfiskaren som fångade det infrusna vattnet. Så kommer berättandet att spridas och bidra till marknadsföringen av Grönlandsvatten.
Strålande sett ur ett Storytellerperspektiv.
