Ibland får jag frågan varför man måste komma underfund med och lära sig storytelling som teknik och värdet med storytelling. Det är väl självklart att man…
…berättar för varandra, brukar kommentaren lyda.
Jag brukar då svara att jag håller med. Att tala med varandra, att utbyta erfarenheter och visa vad man kan och vad man står för är just att vara människa. Det muntliga utbytet är ett uttryck för människans kultur.
Utan berättelser ingen kulturell överlevnad. I mitt perspektiv finns en företagsfolklore som måste leva för att organisationen ska överleva. Berättelsern är ett kapital.
Men det kom en tid, efter lågkonjunkturen kring 1990, när vi slutade tala med varandra. Organisationerna plattades till och vi började ta med kaffekoppen på rummet för att hinna med det vi skulle.
Sen kom mail och sms och vi till och med mailade inom det egna kontoret.
Till slut vakande vi upp med hundratusentals utbrända. Jag tror det finns samband.
Så tänker jag. Därför måste vi lära oss det djupt mänskliga igen. Att berätta i företag och organisationer, dagens byar. Att visa värderingar och överföra kunskap via stories. Nu har vi till och med ett begrepp för detta: Corporate Storytelling.
Nu är det en vetenskap om att hantera det narrativa kapitalet eller business narratives. Berättelserna är ju ett kapital som vi måste få syn på, skörda och sätta i arbete.
Då är det kul att läsa i DagensPs om företagsekonomen Anna Jonsson vid Ekonomihögskolan i Lund som har doktorerat på Ikeakulturen. Jag läser där om henne och vad hon gjort. Det berättas om värdet av fikarasterna där man i Ikeakulturen utbyter erfarenheter och lär sig av varandra.
Det är alltid lika trevligt att läsa om Ikea när det handlar om företagskultur och berättande. För Ikea verkar det självklart att man tar vara på detta mjuka kapital.
Fikarasterna är viktiga för Ikeas framgång, konstaterar Anna Jonsson.
Vill hon fortsätta att studera Ikea, frågade Sydsvenskan den 30 januari.
Gärna jag har blivit lite frälst, förklarar Anna Jonsson.
