Svenskt Näringsliv har nu i juletid en kampanj i dagspressen baserad på tre värderingssagor klädda i den klassiska sagans form. Man backar upp på hemsidan. Jag vet inte…
…om Svenskt Näringsliv internt kallar detta för storytelling, men det skulle inte förvåna mig. För mig är det hur som helst som vilken reklamsaga som helst.
Jag vill här bara reflektera över dramaturgin i julsagorna. Jag förstår att SN arbetar för sina värderingar, men hur.
Visserligen är kampanjen sagoberättande i ordets anglosachiska betydelse, story – telling, men Svenskt Näringsliv har inte tagit chansen att låta exempel från verkligheten tala i sagorna.
I stället har de, i den tidiga 1900-talssagans moraliserande form, velat markera mot exempelvis sist-in-sist-ut-principen och mot somligas åsikt att det är fult att tjäna pengar.
Det förstår jag så väl att Svenskt Näringsliv vill göra. Men det är svårt att veta vilken målgruppen är när man väljer den här formen som låter ungefär som ett rätt tafatt försök att härma tonen i exempelvis Elsa Beskows Hattstugan.
Vill man påverka barn? Julsinnade vuxna? Redan invigda? De som tycker annorlunda och ska omvändas? Politiker och beslutsfattare av olika slag? Jag förstår inte.
Kanske vill man bara försöka få igång en debatt om värderingarna. Så här skriver SN på webben:
” I samhällsdebatten finns ofta ett tilltal som gör att många känner sig exkluderade, därför väljer Svenskt Näringsliv att förenkla i så hög utsträckning som möjligt för att få ut budskapet till så många som möjligt. ”
Men då skulle man kunnat komma längre tycker jag.
Den moderna politiska sagan i Sverige har inte så många exempel att visa upp. Men jag kan tänka mig att skribenterna har tittat på Astrid Lindgrens saga om Pomperipossa.
Den fick ju en enorm genomslagskraft som politiskt vapen. Bo Strömstedt anser till och med att det var Pomperipossa som stjälpte regeringen 1976. Jag tror att han menar att till och med Gunnar Sträng ansåg att Pomperipossa avgjorde valet. Jag brukar nämna det exemplet på mina seminarier.
Men i det fallet var det en riktig, känd sagotant, som skickligt i sagans form talade om verkliga händelser. Det är skillnad det.
Om man jämför Pomperipossa med Svenskt Näringslivs värderingssagor så är den stora skillnaden att Pomperipossa var just en sann berättelse från verkligheten, låt vara i sagans dramaturgiska form.
Den handlade om hur skattesystemet slog så hårt mot just Astrid Lindgren att hon i praktiken betalade fler procent i skatt än vad procent kan vara, jag vill minnas 102 procent. Hon gick alltså back. Sen fick andra dra sina slutsatser själva vilket fällde en regering.
Jag tror att Svenskt Näringsliv hade fått större framgång om de, gärna i sagans form, hade kunnat visa verkliga händelser som speglade det de ville säga. Riktiga case helt enkelt.
De hade ändå kunnat börja med sagoorden: Det var en gång… och sluta med det moraliska mantrat: Så kan det gå…
Om man jobbar med Corporate Storytelling, på det sätt som den här webbplatsen hanterar ämnet och som den internationella Corporate Storytellinglitteraturen beskriver kommunikationsformen, hade man nog kommit på det och valt det.
Använd alltså gärna sagans arketyp som design men fyll den med verkliga människor. Man väljer helt enkelt att skörda berättelser och använder manus från verkligheten.
