Vi vill att storyn ska framföra det och det. Så låter det ofta när jag diskuterar med mina uppdragsgivare. Man vill att storyn ska informera om något viktigt, kanske om företagets hållning i en viss värderingsfråga. Men storytelling som metod är mer raffinerad än att bara informera.
Jag brukar säga att detta är ingen instruktion, rapport eller artikel. Storyn ska faktiskt göra ett storyjobb. Den ska leta sig fram till mottagaren och i mötet med honom eller henne ska det hända någonting. Lyssnarna kan reagera olika men de är med på en dramaturgisk resa som berättelsen styr.
Till skillnad från en logisk faktanotis eller rapport så ska storyn måla en bild som väcker tankar, associationer och känslor hos var och en som hör den. Den vet alltså vilket jobb den är satt att göra.
Det är därför dramaturgin är annorlunda i en story än i en journalistisk, ekonomisk, juridisk eller vetenskaplig text. Den är inte ute efter att besvara raka frågor som vem, vad, när, hur och varför. Den skissar snarare en scen eller en händelse som får lyssnaren att reagera, associera, minnas och diskutera.
Jag brukar direkt varna för att man riskerar att överlasta storyn om man lägger in datum, årtal, namn, titlar, artigheter och förklarande fakta. Runda av berättandet i stället. Typ:
..de var för några år sen i fikarummet på ett av våra kontor i sydsverige. En av våra säljare kom in i rummet och alla märkte direkt att det hade hänt henne någonting…hon slog upp en mugg kaffe ur en av de stora presstermosarna och tog ett par kakor ur kakpaketet. Sen gick hon med bestämda steg och satte sig vid bordet…
Lägg märke till att här finns ingen ort, inget namn, inget årtal. Storyn målar helt enkelt upp en scen där det snart ska hända något. Lyssnaren ser och fyller själv på med egna bilder, minnen och associationer.
Sen är det bara att närma sig själva poängen. Lyssnaren är redan på – tack vare det dramaturgiska greppet som samspelar med lyssnarens egna erfarenheter och referenser.
