Copyright ©

Jag träffade en senior kvinna som hade mycket spännande att berätta om Karlssons klister och om hur klistermannen importerade en åsna från Sicilien till Stockholm för att bättre kunna marknadsföra tesen ”Alla använder Karlssons klister utom jag för jag är en åsna”.

Kan jag inte få berätta på Storytellers.se om allt detta och om hur de bröt sig in i vaktparaden och allt annat du hört kring Karlssons klister? frågade jag.
Nej du. Den är min, sa hon.
Hon tyckte uppenbarligen att hon ägde berättelsen. Hon ville inte dela med sig av den. Tyckte att hon ville äga den. Men hon hade förstås ingen copyright på den utan hade bara hört den.
Men en händelse som denna gör ändå att man kan fundera över copyrightfrågan i samband med Corporate Storytelling.
Som jag ser det äger ingen människa företagsberättelserna. Det är möjligen företaget som äger dem eller som ser dem befolka varumärket. Det är så att säga hela poängen med CS. Det gäller förstås också om jag som inhyrd Corporate Storyteller skördar berättelser i en organisation.
Inte kan jag då komma och säga att jag ska ha copyright på dem för att jag hittat dem och dramatiserat dem. Det är ungefär lika konstigt som när amerikanarna nu försöker patentera och äga gener och dna.
Nej en av de tjusiga poängerna med Corporate Storytelling är att tona ned individen och skördemannen. Om herr x och frk y berättar om sin organisation så finns ju de berättelserna kvar även sen han eller hon har slutat.
Det är organisationens berättelser. Vi vill försöka få muntlig spridning kring dem. Det är det som är Corporate Storytelling.
Ingen copyright alltså!