Vadå sanning?

Fråga:
Jag känner mig inte helt bekväm med skrivningar som ”sanning” och ”verklighet”, är nog lite för mycket relativist för det. Jag betraktar sanning som preliminär och ofta (alltid?) sponsrad.

Svar:
Detta är en av de vanligaste frågorna jag får. Frågor om sanning och verklighet. Vems sanning? I vems intresse och så vidare. Jag tycker diskussionen är väldigt central men den kan också vara väldigt förlamande om man håller på med Corporate Storytelling i praktiken.
Jag har därför som min devis, helt frankt: Befolka varumärket – verkligheten duger! Jag säger dessutom att det ska vara de sanna berättelserna – inte en massa påhitt.
Vad menar jag då med det?
Jo, jag skördar från ett kulturkapital som en annan upptäcksresande. Om Dr Livingstone inte vågade tro på det han såg eller berätta om det han hörde eller fråga om det han frågade så hade han aldrig kunnat beskriva de kulturer han beskrev.
Jag är som en Livingstone och utgår från att berättelserna finns. Jag vet alltså vad jag söker efter och jag väljer och jag återberättar det som människorna bakom varumärket upplever som sin nuvarande sanning om sig själva.
Det handlar alltså inte om sanningen inför från Gud och evigheten. Det handlar om en specifik organisationskultur med ett specifikt kultur- och berättarkapital och om människornas specifika berättelser om sig själva och vad de håller på med och vart de vill nå.
Varje organisation har då sina sanningar som de behöver för att åstadkomma något och det är dessa jag skördar. Om de sen förändras över tiden så blir de tidigare sanningarna så att säga organisationes historia. Då tänkte vi så. Så sa vi då. Men det är inte osant för det. De olika bilderna skriver i själva verket organisationens historia i realtid.
Så med sanning och verklighet menar jag, i dessa sammanhang, de bilder av verkligheten som håller en grupp samman. Jag behöver inte hitta på. Jag behöver inte sitta kring ett kreativt bord och kläcka påhittade scenarier. Allt finns ju redan där. Verkligheten duger!
Tänker man så så är det bara att ta fram macheten, sätta på tropikhjälmen och undersöka organisationen i marknadsdjungeln. Förhöra sig om och studera organisationens värdegrund och exploatera de medverkandes och deras intressenters berättarkapital.
Det handlar alltså inte om Uppdrag granskning eller Uppdrag sanningsanalys. Det handlar om att befolka varumärket med deras egen upplevda verklighet.
Att sen organisationen har en ledning vars uppgift är att driva på och arbeta med värderingar och liknande tycker jag är självklart. Liksom att det är de som betalar mina fakturor.
Apropå relativismen så läser jag i inledningen av en text av Lars Bergström apropå Relativism i Filosofisk Tidskrift 1/1998 följande:
”Olika sociala grupper och klasser, liksom olika kulturer och historiska epoker, har i allmänhet olika perspektiv på tillvaron eller olika tänkesätt, och därför har de också olika kunskap. När olika kulturers kunskaper kommer i konflikt eller dramatiskt skiljer sig åt – vilket de ofta tycks göra – så behöver detta inte betyda att det är något fel på någon av dessa kunskaper. Det finns ingen universell måttstock med vars hjälp man kan avgöra vem som har rätt och vem som har fel, ingen objektiv sanning. Vad som är fel för den ene kan mycket väl vara rätt för den andre. Kunskap har så att säga endast ”lokal” giltighet.”
Jag tycker den filosofiska betraktelsen av Lars Bergström duger gott som grund för arbetet att leta upp olika gruppers sanningar och kunskaper om vad de håller på med.