Jag hörde nyligen en berättelse från den kommunala verkligheten. Bakgrunden var att den kommunala personalen hade gått på kurs för att lära sig se medborgarna som kunder och uppdragsgivare. Alla skulle därför, menade kommunledningen, vara artiga, trevliga, positiva och serviceinriktade mot kommuninvånarna.
Jourtelefonen ringde gång på gång en morgon på Vattenverket i en sydsvensk kommun. Ett helt villaområde verkade vara utan vatten. Kommunens experter förstod direkt att det måste vara en läcka någonstans så man gav sig så fort man kunde ut för att hitta platsen där man behövde gräva och laga vattenledningen.
Det var senhöst. Blåsigt och regnigt. Men man hittade snart platsen, kallade på en mindre grävmaskin och grävde sig ned till den läckande ledningen. Flera män arbetade sen med spadar och instrument i lervällingen för att frilägga det skadade röret så man kunde laga läckan.
Klockan blev tre på eftermiddagen, fyra, fem och sex. Här gällde de att bli klar till varje pris. Våta och huttrande arbetade männen vidare för att få fram friskt vatten till villaägarna.
En kvinna som bodde i villan närmast gropen där männen jobbade passerade förbi och gick in i sin villa. Hon frågade i förbigående vad de gjorde och muttrade något om fula gropar i hennes gata.
Efter ett tag kom hon ut och sa irriterat:
– Blir ni inte klara nån gång? Jag måste koka potatis!
Då rann nästan sinnet på männen i gropen. J-a kärr…nej hur var det nu. Kunden? Service! Hon är skattebetalare och finansierar den kommunala verksamheten. Hon äger faktiskt kommunen…
…så en av männen som huttrade i fuktiga kläder efter mer än 8 timmar i gropen svarade artigt:
– Kanske frun kunde steka potatisen istället :+)
Berättelsen lär vara sann. Så även verkligheten har sina poänger och sensmoraler.
