Jag har alltid hävdat att verkligheten duger i Corporate Storytellingsammanhang. Att man ska hålla sig till verkligheten och att man ska tala sanning. På kurser och seminarier och vid nya uppdrag dyker denna fråga alltid upp. Och det är klart, visst kan man regissera verkligheten.
Det är inte särskilt klokt att hitta på stories och scenarier eftersom verkligheten ändå finns där. Ja den är till och med, som alla vet, ofta långt bättre än dikten och den behöver inte heller skrotas när företaget byter spår.
Man går därför som Corporate Storyteller ut och letar i verkligheten. Man vet vad man letar efter. Affärs- och kulturstödjancde berättelser.
Arbetar man digitalt, med kameran gående, så kan det ibland vara lite svårt att få personen att leverera en dramaturgiskt välpackad story rakt in i kameraminnet. Då kan man hjälpa till, repetera och uppmuntra för att få fram en fungerande story. Resten, förspelet om man så vill, klipper man bort.
Man regisserar verkligheten.
Ofta handlar det om att låta traditionsbäraren, en kund eller en medarbetare, lägga till bilder och ljud berättade i ord. Hur såg det ut? Var det på sommaren? Var ni inomhus? Kommer du ihåg vad du tänkte. Minns du vad hon sa?
Så småningom har man karvat fram en sensmoral eller en kärna som är den egentliga storyn. Senare, när storyn lever i det vardagliga berättandet, kan var och en spinna sina bilder kring det väsentliga. Alltså kärnan som man vill förmedla.
Men för att locka fram berättelsen speciellt inför kameran kan det var ett rätt långt regipass innan verkligheten kryper fram. Konkret och jordnära så berättelsen får liv bortom teoretiska abstraktioner.
Det är då man som Corporate Storyteller regisserar verkligheten.
