Taxinäringen är som alla vet fylld av socialt kompetenta människor. En och annan journalist har också syftat på taxichaufförer när de hänvisat till vad de kallar: Vanligen välunderrättade källor! Svenska Taxiförbundet tog nyligen fasta på den rika berättartraditionen och letade fram och förädlade ett 15-tal varumärkesstödjande berättelser till medlemsföretagen.
Matts Heijbel fick uppdraget att leta fram varumärkesstödjande berättelser. Som den här om hur taxi löser en till synes hopplös situation.
”Det var vid den stora snöstormen i Gävle i slutet av 90-talet. På bara några dygn föll över en meter snö. Taxi och stora delar av snösvängen havererade. Det var bara de fyrhjulsdrivna bilarna som tog sig fram någorlunda.
Taxi lånade då ihop allt vad de hittade av skotrar och skoteroveraller för att kunna klara det mest akuta. Med headset i hjälmarna och overaller på skjutsade taxi läkare och sjuksköterskor på akuta uppdrag. Ett tiotal skotrar i en enda samlad aktion skötte ett helt skiftbyte på Korsnäs. En pojke med sprucken trumhinna och hans pappa skjutsades till sjukhuset. Alla i taxiväxeln fick mat levererad med skoter.
När öronpojkens pappa ville betala så sa taxichauffören, på sin inlånade skoter, att det där kunde vi väl ordna sen. Det visade sig då att just den pappan jobbade på lantmäteriet och ansvarade för upphandlingen av lantmäteriets taxitjänster.
Gissa vilket bolag som fick det kontraktet, just det, det bolag som skakade fram skotrarna och klarade Gävle ur en akut krissituation.
Numera har taxibolaget timpris på snöskotertjänster och vet hur de ska agera nästa gång snön lamslår staden.”
………………..
Taxi och skjutsnäringen har i alla tider haft en central roll i samhället. Och visst kan taxi tro sig om det mesta. Men det är inget mot vad kunderna tror. Ta till exempel den här berättelsen:
”Att man tror mycket om taxis möjligheter att ställa upp vet alla som jobbar inom taxi. Inte minst de som sitter i växeln. När alla andra möjligheter är uttömda då försöker man till sist med taxi.
Det här hände i Stockholm. En bekymrad och orolig kvinna ringde till växeln och berättade att hon köpt en sista-minuten-biljett till solen. Hon var så glad och hade just packat sin väska.
– Men kaninen, sa hon. Den hade jag ju glömt. Jag kan ju inte lämna kaninen en hel vecka. Kan ni hjälpa mig?
Växeltelefonisten tog sig för pannan men bad i alla fall kvinnan att dröja i telefonen. Hon tryckte på sekretessen och ropade skrattande över rummet att det var en galen tjej som ville att taxi skulle ta hand om hennes kanin en vecka.
– Jag kan och jag vill ropade då en kollega från andra sidan rummet. Hon var känd som en riktig djurvän och tyckte kaniner var gulliga djur.
Så taxi skickade en bil hem till kvinnan, körde henne till Arlanda och tog sen med kaninen till stationen.”
