Som erfaren journalist och författare har jag ofta använt det skrivna ordet. Visst har jag gjort både radio- och tv-produktioner även förr om åren men då ofta med det skrivna manuset i grunden. När jag började med Corporate Storytelling och Storytelling i och om organisationer för cirka 15 år sedan var det ofta rätt självklart att vi menade skrivna berättelser som kunde befolka varumärket.
Nu, sen många år, är det talade och spontanfilmade formatet betydligt vanligare. Jag skördar numera, tillsammans med mina uppdragsgivare, snabba oredigerade berättelser utan manus, utan skådespelare. Autentiska inspelningar om verkligheten som passar sociala media som hand i handske.
I slutändan är allt förstås en fråga om vad – inte hur det distribueras. För många i de yngre generationerna är det skrivna budskapet inte lika lockande som det talade. Själv anser jag att om du väl vet vad du/ni vill berätta så kan man använda samma budskap i olika kanaler och distributionsformer. Men det är klokt att reflerktera innan man ger sig in i att bygga berättande organisationer.
