Jag har varit med att dra igång storytellingen i Landstinget i Kalmar län. De har därefter gjort att fantastiskt bra och ambitiöst arbete som uppmärksammas runt om i Landstingssverige. Här är en story från landstingsvärlden i Kalmar:
Mamman skulle gå med sin lille pojke för att visa upp en del utslag pojken hade på huden. De väntande nu i ett besöksrum när dörren plötsligt öppnades och doktorn stod där, en lång man med vit rock och med stetoskopet hängande runt nacken.
– Hej min lille vän, vad heter du då? frågade doktorn.
Pojken blev livrädd och flög upp i mammans knä.
Doktorn förstod att han misslyckats så han sa till mamman och pojken att han strax skulle komma igen. Han gick ut ur rummet och tänkte stilla med handen i hakan medan han tittade ut mot grönskan. Hur skulle han göra för att nå fram till pojken.
Skulle han krypa? Nej – åla! Det skulle han.
Han la sig på mage, kastade stetoskopet upp på ryggen och ålade medelst hasning fram mot dörren som han öppnade med en huvudknyck. Han ålade fram till pojken och tittade upp på honom.
– Hej min lille pojke vad heter du då, frågade doktorn.
Pojken tittade på den ålande doktorn och svarade leende:
– Markus.
Sen var detta löst. Isen var bruten och doktorn fick undersöka pojkens utslag.
Gullig barnhistoria. Javisst! Men också en berättelse om bemötande gentemot en av våra minsta.
