Berättelserna om framtiden drar oss framåt. Detta glömmer många när de vill berätta i och om företag och organisationer.
När man talar om Händelsebaserad Storytelling, som jag gör mest hela tiden, så hamnar man ofta i skapelsebaserade berättelser om hur det hela började. Många har nästan fått för sig att det är ”Då:et” som är Storytelling.
Följaktligen vet vi att idén till Vätternrundan föddes en regnig sommardag för 50 år sedan när professorn och Motalasonen Sten-Otto Liljedahl fick för sig att han skulle cykla runt Vättern. Hans fru Ingrid hängde på och såg framför sig hur se skulle övernatta och äta goda middagar.
Då gick de till cykelaffären och cykelhandlaren Ewert Rydell sa att de ju kunde få punktering därför erbjöd han sig att följa med. Så de gav sig iväg. Två år senare kördes den första officiella rundan.
Eller världens största datorfestival Dreamhack som hålls i Jönköping. Den började med att några tonåringar, Martin Öjes och Kenny Eklund för 20 år sedan bestämde sig för att arrangera en datorträff i skolmatsalen i Malung. De ritade affischer och kopierade dem i skolans kopieringsapparat.
Visst är det kul med skapelseberättelserna men jag tvingas i alla dessa sammanhang påminna också om Nu och Sen. Hela tidslinjen ska fyllas om Corporate Storytelling ska få full effekt.
I Sen:et skådar vi in i framtiden med hjälp av berättelser.
Jag funderar mycket i dessa tankebanor över att man kan berätta sig in i framtiden och jag hoppas att nästa bok ska koncentrera sig rätt mycket på dessa visionsberättelser som drar oss framåt.
Det finns tekniker att bygga framtidsberättelser.
