Så här i julen så är det en del som, speglat i den nuvarande politiska diskussionen, påminner om att Jesus familj var flyktingar i Egypten en tid. Man drar gärna paralleller till dagens flyktingsituation i Mellanöstern och berättelsen speglar därmed också en kristen association.
I politiken har man på senare år, har jag märkt det efter 15 år som storytellingmissionär, börjat tala om att ”vi behöver en berättelse” eller ”dagens retorik behöver visa” eller att utan ”bärande narrativer kommer vi ingenstans”.
Det påminner om Pomperipossasagan som Astrid Lindgren skrev. Jag har haft den uppe mångas gånger genom åren. Hon berättade om hur hon betalade 102 procent i skatt och att så många procent finns ju inte ens. Jag har skrivit om den många gånger och jag minns att f d chefredaktören på Expressen berättade för mig att dåvarande finansministern Gunnar Sträng direkt insåg att den sagan skulle fälla s-regeringen, vilket den också gjorde.
Berättelsens kraft i politiken helt enkelt.
Pomperipossa dyker upp igen i gårdagens Expressen där vi också får läsa om när Astrid ber skinheadet Niklas att sluta skinheadsa sig.
