Jag bor på landsbygden några mil utanför Stockholm. Jag minns när en av mina söner gick i den lokala byskolan att föräldrarna skickade ut papper som berättade att knarklangare kunde stå utanför skolan och bjuda barnen på godis som var spetsat med knark. Tanken var att de 8-10-åriga barnen skulle bli beroende och framöver därmed utgöra en marknad för knarklangarna.
Det kan ju bara inte vara sant, tänkte jag. En vandringssägen är det förstås, en så kallad Klintbergare typ råttan i pizzan.
Nu läser jag en text i Expressen om vandringssägner. Rubriken är: Det är inte alltid som vi tror.
Hästplågeriberättelser som av veterinärer som förklaras med att klåda har fått hästarna att skada sig själva. Eller att de sparkats av andra hästar. Att varje tassande katt inte är en övergiven sommarkatt. Att hundar som försvinner kanske inte alls har exporterats för att bli kamphundar österut. Att vita skåpbilar kanske inte är ute för att röva bort småbarn.
För mig som storyteller / storylistener visar detta förstås berättelsens kraft. I det här fallet handlar det om att tygla våra rädslor. Men ur ett Corporate Storytelling-perspektiv blir det uppenbart att berättarkraften ska hanteras varsamt och bygga på sanna berättelser om verkligheten. Även om det ibland handlar om våra rädslor.
Vi tyglar kraften och använder den för våra strategiska syften – utan att ljuga. Men vi vill förstås också att våra Corporate stories ska spridas med vinden och påverka snacket.
Här är texten i Expressen: http://www.expressen.se/ledare/det-ar-inte-alltid-sa-illa-som-vi-manniskor-tror/
