I dag har det sextionionde nyhetsbrevet skickats från storytellers.se till cirka 3.700 prenumeranter. Vill du också ha det så kan du anmäla dig här. Det kostar inget. Anmäl dig till matts@storytellers.se
Läs 69an via länken här under:
Nyhetsbrev 69
Hej Storytellervän
Så var det dags för ett nyhetsbrev från Storytellers igen. Du får det för att du har bett om det eller för att vi har samarbetat kring storytelling i och om företag och organisationer. Jag som skriver heter Matts Heijbel och har arbetat med dessa perspektiv på heltid i mer än 10 år.
Jag är författare och journalist med socialantropologisk bakgrund och utgår hela tiden från ett kulturperspektiv för att kunna utveckla företaget eller organisationen och leta efter framgångsrika idéer och lösningar.
Ett företag är som en tribe, en klan eller en folkgrupp. Liksom alla folk och grupper har också företaget och organisationen berättelser som visar var de kommer ifrån, var de befinner sig och vart de är på väg. Berättelserna är värdefulla delar av organisationsfolkloren.
Människor i organisationernas omvärld berättar också om dem och talar om vad dessa företag håller på med. Det kan exempelvis vara kundberättelser om ett företag en organisation och om dess varor och tjänster.
Så är det bara och om man, som jag, tror att dessa berättelser visar värderingar och bär viktig kunskap och är viktiga framgångsfaktorer, då intresserar man sig för Corporate Storytelling och business narratives. Man satsar på att bli storymedveten och på att använda berättarkapitalet i bland annat rekrytering, sälj och ledarskap.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Lägereldarna är en förutsättning för alla samtal och meningsutbyten. Det är där vi kodar oss, lär oss och kommer på nya idéer. Det behövs alltid många tappade trådar för att finna en ny idé. Det finns också mycket från det förflutna som vi bör berätta om och om igen om det stärker gruppen. Men nuet och framtiden är i dessa perspektiv alltid viktigast.
Vid lägerelden lyssnar vi in och lär.
Dagens lägereldar finns vid kaffeapparaten, i fikarummet, vid lunchrestaurangen och förstås, och kanske framför allt, i den sociala webbens olika platser och distributionsvägar. Hela Facebook består exempelvis av miljontals lägereldar som människor har tänt kring sig själva och sina tankar.
Nobelpristagaren Venki Ramakrishnan var för några år sedan den fjortonde pristagaren att komma från en och samma forskningsinstitution, nämligen det brittiska medicinska forskningsrådets laboratorium för molekylärbiologi i Cambridge.
Hur kan det komma sig? Var de speciellt smarta eller? Inte då, menar Venki Ramakrishnan, det är personalmatsalen. Där fikar man och äter. Snackar och diskuterar. Tar kanske en öl tillsammans. Där föds nya idéer. Man ser värdet av denna kantin.
Så det kanske inte är självklart att man ogillande ska utbrista: Sitter dom och fikar nu igen…?
Man fikar gärna i Cambridge och jag tycker man borde göra det också vid våra forskningsinstitutioner och på våra arbetsplatser.
Det händer mig faktiskt ofta att jag får förfrågningar som rymmer chefens längtan att stimulera fikarasterna och att verka för ett kreativt meningsutbyte där för att utveckla triben och idéerna.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Jag läste nyligen om Edelmans internationella förtroendebarometer. De hade frågat 18-plusare i 25 länder om vilka de hade förtroende för. Det visade sig att kategorin ”vanligt folk” eller ”folk som du och jag” får allt större förtroende.
Det finns en länk från www.storytellers.se
Samtidigt hade traditionella auktoriteter som höga chefer, VDar och myndighetspersoner fallande värden jämför med tidigare mätningar. Inte vet jag vad det beror på men kanske hänger det ihop med att allt fler gör sin röst hörd i och med den sociala webben.
Detta passar gott ihop med tankarna kring Corporate Storytelling eftersom berättelserna som är sanna och skördade från verkligheten hos ”folk som du och jag” ofta har ett väldigt starkt genomslag.
Jag som har en journalistbakgrund och som förr om åren också var lärare i journalistik vid Journalisthögskolan i Stockholm har sett denna oerhörda resa som via nätet bitvis flyttar berättandet från massmediaproffsen till ”folk som du och jag”.
Tänk bara hur kommentarsfälten har gjort att varje yrkesutbildad journalist idag får finna sig i att bli värderad och kommenterad och att en artikel ofta är avstampet på en lång diskussion som bygger en ytterligare story utifrån det journalisten först skrev.
När jag själv gick på Journalisthögskolan ingick det i skråfostran att jag tillhörde den tredje statsmakten och att jag var en del av det skrå som skulle söka, sortera och sända den information som jag och mitt medium bedömde som intressant. Läsarna kunde eventuellt få ropa på insändarsidan om vi tyckte det de sa platsade.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Jag brukar i dag påstå att jag medverkar till att bygga berättande organisationer. Att det finns ett kulturkapital i organisationen som bär framgångsfröet för fortsättningen och att den kultur som inte lyssnar, talar och berättar kommer att dö. Det är faktiskt så runt om i världen att både språk och kulturer dör ut varje år. Så är det i marknaden också.
För några veckor sedan kom en bok från trycket som heter ”Glädjen tillbaka i ateljén” – och 29 andra berättelser från Skatteverket Mälardalsregionen. Jag har själv fått vara med i den produktionen och bidra med mina erfarenheter och med en del bearbetningar av berättelser om händelser som vanliga skatteverkare, medlemmar av skatteverksfolket, blivit berörda av.
Skatteverket har också en intern berättarblogg men man tyckte att en bok i papper med skattestories skulle vara ett bra verktyg i värderingsarbetet och kulturarbetet i Skatteverket.
Myndigheten fick för övrigt pris som Sveriges modernaste myndighet för en tid sen och man hoppas kunna använda boken i arbetet med att visa hur en modern, lyssnande och inkännande myndighet arbetar.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Ibland säger man att amerikanare är bra på att berätta. Att fransmän är yviga, svenskar blyga och finnar tysta. Eller något liknande. Man kopplar beteenden till nationaliteter. Kanske ligger det något i det men jag tror att det i den globaliserade ekonomin där många av oss är inflätade stora organisationer via vårt arbete finns andra aspekter.
Det kanske inte är så att svenskar är si och amerikaner så. Det kanske är så att ikeaner är så och volvofolk ”all over” är så. Kanske är landstingsmänniskor på ett sätt och gruvarbetare i LKAB på ett annat.
Jag tänkte på detta för en tid sen när jag hade seminarium med närmare 200 människor från 40 länder alla tillhörande Electroluxfolket. Vilka berättelser har de för att visa värderingar och för att visa sina drömmar om framtiden?
Vi hade en skördefest där flera berättelser kan bidra till att bygga grunden för en Electroluxisk folklore.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Nu ska jag jobba en del med Svenska Kyrkan. Då handlar det inte om predikan och Jesus och Gamla Testamentet. Nej det blir nog mer om människorna som bär denna tradition och om hur de arbetar i dag i vardagen. Det ska bli spännande.
Jag tror att Svenska Kyrkan liksom många andra församlingar och samfund liksom en stor del av fackföreningsrörelsen och andra folkrörelseorganisationer behöver sträcka sig efter sin organisationskultur och inte bara tala om det som var utan om vad som sker nu och vad som kommer att bli.
För framtiden finns redan här. Leta upp exemplen från verkligheten och trumpeta ut dem så kommer nya medlemmar strömmande i den framtid som vi redan andas.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
I förra nyhetsbrevet bjöd jag in dig och andra nyhetsbrevsläsare till ett gratisseminarium i Stockholm. Jag fick byta lokal flera gånger för att så många ville komma. Vid 70 satte jag stopp.
Nu bjuder jag in igen men drar streck tidigare. Nu ska jag ta emot på Krukmakargatan 22 där jag och mitt nätverk K22 har nya lokaler. Som vanligt får ni komma i turordning. Den som tackar ja först får komma först osv.
Om du vill komma på kostnadsfritt frukostseminarium med kaffe och macka på Södermalm i Stockholm den 16 mars mellan 08.30 och 10.00 så vänd detta med orden: Seminarium ja tack!
Sen återkommer jag med besked om du kom med.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Det var allt för denna gång. Jag som skriver brevet heter alltså Matts Heijbel. Jag kan komma till ditt företag eller din organisation och hålla seminarium. Vill du ha en första skörd ur ert kulturkapital så kan vi ha exempelvis en halvdag med inspirationsföreläsning, workshop och skördefest. Då får ni stories direkt ur er verklighet. Vill ni filma korta stories ur skörden så tar jag med en filmare.
Vill du inte ha detta nyhetsbrev mer så vänd det bara med ett: Nej tack!
Hälsningar från
Matts Heijbel
Stockholm / Grödinge 5 mars 2012
