Kerstin Ekman är medlem i Svenska Akademien precis som Nobelspristagaren Verner von Heidenstam en gång var. När Kerstin Ekman för några år sedan besökte Heidenstams Övralid med utsikt över Vättern träffade hon idéhistorikern Gunnar Eriksson. De båda gick tillsammans i en grupp som följde en naturstig kring Övralid och paret hamnade snart på efterkälken. De båda, i 80-årsåldern, föll på knä vid det osedda paradiset som fanns vid stigens kant. Där lärde där känna varandra medan de talade om Ekbräken och Skogsbingel.
Det är en skapelseberättelse om…
…varför de tillsammans kom att skriva en bok som heter Se blomman, här recenserad av Göran Greider.
Jag kommer aldrig att glömma berättelsen om hur att de kom på efterkälken, föll på knä vid de vidunderliga osedda skatterna som blygsamt visade sig utmed stigen mitt i skapelsen där vid höjden ovanför Vätterns yta.
Ett typiskt magiskt ögonblick som gärna låter sig storyfieras.
Boken som de skrivit är förstås i sig berättelser, liksom de flesta böcker. Men storytelling i och om organisationer och företag, varor eller tjänster, eller människor kopplade till allt detta handlar i huvudsak om varför och vem. Om vilka händelser som låg till grund för att det blev som det blev.
Följaktligen sysslar jag inte med predikokonst när jag träffar Svenska Kyrkan eller om böckerna i hyllorna när jag träffar biblioteken. Det är nämligen deras produkter, deras utbud i upplevelseindustrin om man så vill. Deras erbjudande. Kyrkan har bibeln och Jesus. Biblioteket böcker, tidningar, föreläsningar m m. Där har jag inte mycket att tillföra
Jag söker storyn.
Jag letar därför i stället efter berättelser om varför dessa organisationer finns och vad som händer där. Hur de som levererar dessa tjänster gör det och om vilka mänskliga möten de hamnar i. Vad de betytt för konsumenter, kunder och medarbetare. Där finns storytellingens mervärden. Jag söker dessa värden och skördar dem.
Om någon frågar mig om denna bok kommer jag därför att vara bärare av händelsen att Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson hamnade på efterkälken under en vandring vid Övralid och att de stannade vid dikeskanten där de lärde känna varandra vilket lede till boken Se Blomman som hävdar att det vi har namn på, det skyddar vi.
Detta trots att jag ännu inte läst boken. Storytelling i marknadsföringen med andra ord. Där jag frivilligt och kanske oreflekterat arbetar gratis som ambassadör för boken ( och förlaget ) eftersom jag blivit berörd av bilden av de båda vid stigen.
