I dag träffade jag en retoriker som gav en rolig liten liknelse om hur vi berättar. Han ville, precis som jag, betona vikten av att tala i bilder som väcker tankar, minnen och associationer istället för att kommunicera abstrakt och maskinellt.
Samma sak kan beskrivas på olika sätt. Ska vi säga:
” Här idkade jag och en äldre släkting friluftsliv tillsammans när vi eftersökte något att inmundiga från vattentäkten.”
Eller:
” Min fabror var klockare i Gillberga. Vi brukade, efter gudstjänsten, där han alltid satt vid kyrkorgeln, gräva upp lite mask som vi la i en sylturk, sen gick vi ner genom granskogen hit ner och metade aborre från bryggan. Sedan grillade vi över öppen eld.”
Bra berättande behöver bilder som involverar lyssnaren och/eller läsaren så att han eller hon kan plocka fram sina doftminnen, sina bilder och erfarenheter. Sin sjö, sin aborre och känslan att gräva efter mask.
