Det är underligt så lite politikerna berättar om sig själva i debatten. Jovisst skriver de böcker i jag-form om sin världsbild men sällan kokas det hela ned till ett personligt händelsebaserat berättande. Det är konstigt. Där kan de attrahera 10.000-tals väljare i ett enda slag om de träffar rätt. T ex tycker jag att berättelsen om Maud Olofsson, som jag läste för en tid sen i Expressen, är rätt fin:
Maud gick, som barn, dagligen över till farmor och pratade. Hon fick jordgubbar och lånade böcker.
Farmodern hade jobbat som piga och fick som ung lämna ifrån sig ett barn när hon blivit gravid. Men senare sa hon ifrån. Kvinnor får skratta högt och ta plats, menade farmodern och stödde Maud i den politiska karriären.
Maud blev ombudsman för Centerns ungdomsförbund. Sen dog farmor.
Maud har nu, kanske till farmors ära, sett till att det finns 880 ambassadörer som stöttar kvinnligt företagande över hela Sverige. Jag har själv varit ute och träffat många av dessa fantastiska kvinnor när jag föreläser om Corporate Storytelling.
Hemma på kylskåpet i Högfors har Maud, enligt Expressen, en bild av farmor. Varför berättar hon inte om det när kameran nu är på så mycket i valtider?
PS. Jag har hört att Maud Olofsson är väldigt känslosam när hon är på Centerns varumärkes insida. Att hon ibland blir rörd och brister ut i tårar när Centern träffas. Varför gör hon inte det i alliansens framträdanden. Finns det inte plats för åtminstone en riktigt emotionell politiker på den svenska arenan? DS
För at svara på din sista fråga – Nej.
När Maud tidigare visade mer känslor ”offentligt” så blev hon närmast stämplad som ”hysterisk” eller ”lipig” av media och politiska motståndare och det är en stämpel man inte kan ha som vice statsminister. I alla fall inte i längden.
Nu har hon lagt lite band på sig och beskrivs istället ofta som ”en politiker som ha nära till känslorna” och det är betydligt bättre som framtoning…
Tyvärr, måste jag nog hålla med om…